en matllig el:er snerare ingen beskattning, 1
det skatten lägges på det förvärfda, icke på :ät-
tigheten att förvärfva, och genom en lättad
tillgång och bästa möjliga pris på dess lefnads-
behof genom borttagande af alla konstlade åt-
gärder, som nu fördyra dem, t. ex. höga tull-
afgifter, bvilka böra reduceras till inga eiler
åtminstone högst måttliga. Någon rättelse kan
äfven måhända vinnss å municipal väg, och jag
hänvisar i detta fall till slutet af denna skrift.
Slutligen bör det enskilda förståndiga välgö-
randet här träda emellan genom uppköp och
bortauktionerande af sådana slöjdeal:ter, som
e!jest skulle sakna afsättning, eller endast finna
en sådan mot priser, som ej betalte tillverk-
ningskostnaden. Äfven här bör likväl mycken
varsamhet användes för att ej sålunda fram-
kalla en onaturlig industri, d. ä. en, som ej
kan bestå af egna krafter.
Jag har här sagt hvad jag förstår om arbe-
tets organisation. Det är likväl möjligt att
andra förstå det bättre, och det tillhör då dem
att framträda med resultate:na af sina högre
insigter. Kanske förhåller det s:g hkväl med
den här öfverklagade olägenheten som med så
många andra: hon afhjelpes säkrast genom ett
medel, som man ej nog ofta kan rekommen-
dera, och som heter tålamod. Den ohejdade
täflan skall af sjelfva nödvändigheten åläggas
hejd och sans. Den fattige arbetaren kan icke
i längden arbeta för nära intet; han måste se
sig om åt andra håll och tillverkaren nödgas
antingen sakna arbet:re, således upphöra med
tillverkningen, eller ketala en högre a betslön.
Köparen åter måste antingen erlägga ett högre
pris för varan, eller bli utan henne, ty det en-
da tillförlitliga vilkoret för all närings bestånd!
är tillverkarens och förbrukarens ömse iidiga
belåtenhet, och den ursprunglige tillverkaren
är dock alltid den omedelbare handarbetaren.
Man 2nmärke för öfrigt, att verlden, så länge
suckande under ett sekler gammalt tvång, ännu
icke hunnit vänja sig vid den frihet som här
ech der börjat framskymta, om ej i politiska
förtållanden, åtminstone i näringarna, och att
de enskilda besäkningarna och äsigterna ännu
ej hunnit sätta sig derefter. Man lemne dem
tid att jemka och ordna sig, och svårigheterna
skola troligen efter hand afbjelpa sig sjelfva.
Evropa, och särskildt Sverige, har dragits med
en långvarig sjukdom, som just nu är i sin
brytningsperiod och hvars efterverkningar ännu
bemsöka den svaga samhällskroppen. Efter
band skola de gifra sig; men imedlertid må
man hvarken misströsta om botandet eller ge-
nom konstlade medel söka påskynda det. Stock-
holm i Augusti 1840. A. Lindeberg.
Sedan ofvanstående var skrifvet, bar jag baft
tillfälle läsa hr Svederi bok: Om fattigvä-
sendet,. Här är icke stället att företaga en
recension af arbetet, hvartill jag för öfrigt all-
deles icke anser mig kallad; men då det af-
handlar till en del samma ämne, som närva-
rande skrift, då jag här antingen inkommer på!
samma väg som förf., eller skiljer mig från ho-
nom, anser jag mig åtminstone skyldig förklara,
att jag icke förbisett den, och hvarför jag icke
begagnat dess råd och åsigter, hvartill tid ännu
varit, innan jag utgifvit min skrift. Jag anför
således blott min enskilda tanka derom: jag
bar deri funnit många sunda och träffande
åsigler, men ej selt gåtan löst, jag vill icke
säga om arbetets organisation, ett talesätt, hvar-
om hr S. tyckes hysa samma mening som fri-
herre von Reden, men om sättet att förbättra
den fattiges ställning. Grundsatsen, att den fat-
tige förnedras och göres till slaf, derigenom att
han för en viss daglön arbetar hos fabrikanten,
och att han i det stället borde vara intressent
i bolaget, erkänner jag att jag icke rätt för-
står. Om den fattige blir slaf derföre att han,
om jag så får säga, säljer sin egendom, sin ar-
betskraft till så högt pris han derföre kan be-
tinga sig, så äro vi alla slafvar eller slafegare,
med undantag af kapitalisten, husegaren och
minuthandlaren, hvilka ej behöfva någon an-
nans biträde, utan sjelfva direkte kunna ut-
lemna sin vara åt konsumenten och af honom
erhålla dess pris. Alla andra fastighetsegare,
som måste hafva arbetare för sitt gårdsbruk,
hvarje husbonde eller matmoder, som behöfver
ett tjenstehjon, en hvar, som låter bygga ett
hus, en qvarn, ett skepp, eller drifver någon
slöjd eller en större handel, hvarje embetsmsn,
författare, konstnär och de tusende slags inne-
hafvare af bättre eller ringare befattningar hos
enskilda, blifva antingen slafegare eller slafvar.
Om man äfven skulle vilja låta denna åsigt
gälla, ehuru ganska många torde bestrida den
och de fattiga sjelfva voro högst olyckliga,
i fall man kunde förmå dem att tro derpå, så
begriper jag likväl icke huru deras ställning
skulle kunna förbättras derigenom, att de blifva
bolagsmän i företaget. Iden är visserligen en
ganska vacker tanka, och dess realiserande
skulle onekligen höja den fattige till en grad
af sjelfständighet och känsla af sitt mennisko-
värde, som han nu icke eger; men detta rea-
liserande förutsätter tvenne saker, som för när-
varande icke finnas och troligen ännu på ett
par sekler icke lära kömma att finnas: en nog
solid upplysning hos arbetaren att förstå bo-
lagssystemet och alla dess requisita, samt en
nog lycklig ekonomisk ställning att kunna vänta
två å tre år, som å!tgå innan företagets fruk-
ter binna mogna och någon vinst derpå utfal-
ler. Vidare förutsätter ideen, att alla industri-
företag verkligen gifva vinst, något som erfa-
renheten ty värr allt för bestämdt vederlägger,
och när de det ej göra, skall arbetaren äfven!
bära förlusten? Vill och förmår han det? Och
andra företag, som ej äro slöjder, t. ex. upp-
förande af boningshus, ämnade att bebos af
egaren, huru skall intressentskapet deri beräk-
nas, med antagandet att arbetaren icke får dags-
penning, emedan han derigenom förnedras till!
slaf. Och tjenstefolk, huru skola de blifva hus-
handens cech matmaderns bolagsmän? Här l: