De a RH AE dd oo åö. RK RR ten antyder. Är nu detta lärarens föreställningssätt om sin ställning till direktionen i lag grundadt, måtte väl aldrig direktionen i kraft af något slags innehafvande autokratisk makt på egen hand kunna frisäga sig från hvad samvete och samhällslag bjuda. I öfrigt torde väl den ömsesidiga högaktningen och grannlagenheten förbjuda såväl den enes som den andres ovarsamma inblandande i oträngdt mål. Ju mera ömtålig lärarens ställning är, desto mindre läter väl en förståndig och värdig styrelse låta förmärka något sådant. Ledd ej mindre af förtrytelse öfver det uppenbara förakt, hvarmed recensenten genom den framkastade Änsinuationen högförnämt velat underkänna lärarens vid Nya Elem. Skolan personliga rätt, än ock af öfvertygelse om nödvändigheten att bemöta det allmänt rådande föreställningssättet, att läraren i det nya läroverket behandlas eller kan behandlas lika kärlekslöst som samvetslöst och godtyckligt, har jag ansett mig böra öppet framträda i striden mot grundsatser, dem jag kallar afskyvärda i ett lagbundet samhäile. Väl vet jag, att mången af gamla skolans anhängare fått i sitt hufvud, att meningen med hela lärsverksreformen vore ingen annan, än att få rikets lärarepersona! till blinda verktyg i de maktegandes händer, och att för sådant ändamål till en början vore nödigt att öfverflytta skolans ledning från presterskapet till kameralister och knektar, som man uttrycker sig; men attiett offentligt blad, om hvilket man insinuerat att en af skolans direktörer skulle haft sitt finger med — hvarigenom naturligtvis saken anses dubbelt trovärdig — att der se grundsatser uttalade, som tydligen gifva stöd åt äfven den mörkaste misstanke i detta afseende, var i sanning lika oväntadt som okärt, och för läraren vid Nya Elementarskolan personligen kränkande. J. Lundbergson. I gårdags-Tiden visade sig nu ett slags svari på mag. Lundbergsons anmärkningar, undertecknadt P., och hvaruti ingenting förekom tilll. gendrifvande af de grundsattser hr L. framstallt om nödvändigheten af ett medborgerligt skydd för tjenstemän, som stå på kopstitutorial; men ; deremot så mycket mera ett ordnande till försvar för förmäns s. k. moraliska rätt, d. v. s.l. den påstådda rätt till godtyckligt förfarande mot underlydande, i saker, som ligga helt och! hållet utom tjensten, hvarom vi i det föregåen-: de talat. MHäruti får man ånyo tillfälle att se prof på det system, enligt hvilket personer helt i peremtoriskt och utan vidare kallas pskyldige och ,brottslige, då de i sina vetenskapliga framställningar, skildringar eller kritiker kom-l; mit till grundsattser, som i pedagogiskt, poli-. tiskt, moraliskt, religiöst eller annat hänseendel: strida mot de autokraters infall och tankar,!. hvilka Tidens P. åtagit sig att med nobelifverl försvara. Hvad sjelfva hr mag. Siljeströms ordalag iii rec:n af hr erkebiskopens utlåtande beträffar,: så komma vi vid ett annat tillfälle till berö-: rande af dem och till uppvisande af deras på-l1 6 1 j stådda förgriplighet. Hr Söjeströms bristande hofsamhet och grannlagenhet består 1 vågstycket att hafva sjelfständiga, på grundsatser hvilande tänkesätt i ämnet, samt att hafva uttalat dem någo! skarpt. Men det politiskt märkvärdiga i hela företeelsen, är att se den chef för Nya elementarskolan, hvarom skriftvexlingen uppenbart handlar, och som tvifvelsutan inspirerat Tidens oberoende P. till dess autokratiska utgjutelse, härigenom så vackert ansluta sig till hr erkebiskopens sida. Det utgör ej en af de minsta inkonseqvenser hos denne man, att vilja vara chef för en skola, som i uppfostringsvägf står på grundsattser, hvilka så öfverensstämma med de sociala principer, som vi och den liberala politiska sidan i allmänhet förfåkta, att de, som känna Nya elementarskolan, ganska väl inse, att de i dess anda rätt uppfostrade ynglingar i det hufvudsakliga en gång måste hylla den sanna frihetens grundsattser äfven i politiken. Huru mycket syftesenligare handlar icke då hr erkehiskopen, som från början och alltigenom varit denna skolas motståndare? Han ser, att denna skola ej gynnar en servil eller hierarkisk anda; han vet från hvilka tänkesätt i afseende på ideernas förverkligande, systemets genomförande, försvar, och detaljerade uibildande, skolan egentligen utgått. Men hr P:s tankeingifvare tyckes aldrig hafva haft klart för sig, att antingen miste den politik, han hyllar, vara oriktig, eller ock Nya elementarskolans system falskt. Ett tredje gifves ej. Och det är just denna märkliga oklarhet, som, antingen den,l. efter somliges påstående, kommer af inskränkthet i tankeförmågan, eller snarare härleder sig från den sjelfförblindelse, som kan födas af så-) rade politiska fördomar och af egensinnigheten, att ej, äfven på de bästa grunder, vilja frångå en gång yttrade meningar, varit egentliga ursprunget till hela besynnerligheten i denna mans ställning inom svenska samhället. Ingenl undrar stort på en persons ultramontanska, je-l. suitiska och autokratiska tänkesätt, som aldrig haft några andra; man bekämpar honom unge-l: fär med samma känsia som man tillrättavisar ett barn, hvars bildnirg ej hunnit längre. Menl; när en man, som gifvit prof på tankar och pålj 1 Mm Ah mr nm mf nm KA Me bet V—-— ch upplyst nit, likväl kan slå om ifrån att vara en temiigen frisinnad och förnuftig politiker, så-; som denue hr P:s chef i början visade sig, samt i stället öfvergå till att blifva en fanatiker, hvilken inbillar sig, att embetsverk icke kunna!lj styras eller bära goda frukter, utan att ledasl; af godtycklighetens blinda makt; då väckerl detta en känsla, som vi ej närmare behöfval. beskrifva. Skulle nu ridderskapets och adelns. handlingssätt vid nästa riksdag fortfara att stål, under samma slags ledning af denne man, soml: vid den föregående riksdagen, och jemväl sam-l. ma entente cordiale som förra gången fortfara mellan detta stånd och det af hr erkebiskopenl, styrda andra fria, riksståndet, så lära följdernal. deraf för fäderneslandet blifva, att än vidare sel förhoppningarne på flera oundgängliga reformer! förintade. ZA