lUdl UtLsdAllilila VULDSTYGIAMI)j ff MM? 200 -
en annsn i Upsala utkommen partiskrift, hvars
namn vi nu förgätit. Med denna historia för-
båller sig ifrån början så, att en sådan beskyll-
ning för några år sedan jemväl framkastades
emot Af:onbladet af tidningen Freja, bland åt-
skilliga andra dikter. Aftonbladet uppmanade då
Frejas redaktion att visa, när och hvar Aftonbla-
det någonsin hade berättat angående Polska kriget
annat än hvad som igenfanns i de Hamburgska
och Preussiska tidningarne, och förehöll tillikal;
Freja det skamliga, att framkasta en dylik till-
vitelse utan all grund. Freja teg dervid såsom
ett godt harn, emedan hon icke hade något vi-;
dare att säga. Och dermed stannade historien
den gånsen. 8 eller 9 år efteråt upptages se-
dermera samma dikt i en obscur pamflett i
Upsala, som vi aldrig sett, och denna åberopas
nu vidare såsom auktoritet af sanningsvännen
professor Palmblad. Minne icke detta tycks
bevisa, när man dessutom läser Tidens försvar,
att herr professorn har den tankan, att blott
två efier hvarandra först ljugit detsamma, så
kan det sedan af den tredje utan vidare under-
sökning framläggas såsom sanning? Och sådant
är öfver hufvud ständigt denne professors sätt
att gå tillväga. Vi tro honom icke precist om,
att vilja sätta sig ned enkom för att dikta
ihop gemena historier om andra. Men om han
blott får höra från något annat håll, lika myc-
ket hvarifrån, rykten, sqvaller, förtal eller för-
tydningar, så håller han allt med god smak till
godo, utan att det ringaste bry sig om vidare
undersökning angående sanningen, och skrifver
derpå löst, utan annan urskillning, än den som
ligger i beräkningen af den effekt, som dikten
skulle kunna göra för hans partiindamål, om
den vore sanning. Vi lägge hr professorn på
hjertat alt ransaka sig sjelf, huruvida han ej
gjort sig skyldig till, och snart sagdt framför
någon annan nu lefvande svensk, blifvit rykt-
bar för en sådan fallenhet, allt ifrån ungdomen,
då han plitade i Svensk Litteraturtidning och
då Argus höll efter honom, samt sedermera
uti sina vanställande korrespondensartiklar till
Leipziger Allgemeine Zeitung; men för att icke
göra oss skyldige till samma fel som vi klan-
dra, att framställa en sådan tillvitelse utan be-
visning, skola vi belysa hans partiskhet med
några utdrag ur de första numrorna af Tiden,
hvaraf läsaren tillika skall finna bekräftadt det
här ofvan gjorda påståendet om den hufvudroll,
s om Aftonbladet spelar i bans nuvarande litte-
rära verksamhet. — Se här t. ex. huru Tiden,
på ett annat sätt, skall söka visa Aftonbladets
otillförlitlighet i utländska underrättelser. Uti
HM 3 läser man:
Vi vilja bland mycket annat blott påminna om
det högst ensidiga sätt, hvarpå A.B. refererade sista
revolutionen i Genåve, de Schweiziska skandalerna
och den Preussiska landtdagen. Ha icke de sv. tid-
ningarne ända från Unionens början så godt som
helt och hållet, endast med undantog af en eller
annan tillfällig notis, lemnat sina läsare i okun-
nighet om de Norska förhållanderne ?
Jemte Amerika och Norige är Schweiz ett före-
mål för dessa redaktioners (Å.B:s m. fl.) ömma sym-
pathier. Man håller med det rartiet som söker
förtrycka och underkufva det andra, och smädar
dem som vilja försvara den gamla friheten — das
Urschweizenthum, som det kallas. (JM 3 — 55:e
spalten.)
Läsaren torde observera, att här icke finnes
tecken till bevis, endast toma beskyllningar.
ce
Är detta ett värdigt stridssätt, är det hofsamt, !
är det en hyllning åt sanningen? Och hvad
skall då sägas, när stycket i sig sjelf innebär
bevis om sin egen orimlighet. Då Aftonbladet
-
oftast vid hvarje post refererat nyheter från!
Norge, och säkert mer än någon annan tidning,
samt under Storthingen meddelat de vigtigaste
besluten, och dessutom ofta haft långa korre-
spondönsartiklar derifrån, hvad återstår då afl
hr P:s påstående annat än lögnaktigheten? El-
ler kanske hr P:s egen partiskrift om Norge,
som Norrmännen visat till större delen bestå
af misstag och okunnighet om rätta förhållan-
derna, skall utgöra ett bevis för påståendet?
Likaså förhåller det sig med yttrandet om re-
volutionen i Geneve, hvarest det segrande li-
berala partiets utmärkt vackra moderation för-
modligen icke behagade herr professorn, samt
om den Preussiska landtdagen. Äro då dekor-
resposdensartiklar, Aftonbladet om denna in-
nehållit, icke öfverensstämmande med sannin-
gen? Och hvad blir då hr professorns ton och
språk, annst än ett värdigt motstycke till Sön-
dagsbladet
Men vi kade så när glömt svara angående
Schweiz. Hr professorn svarar bäst sjelf ge-
nom ett, i samma nummer och spalt af Tiden
förekommande stycke.
Efter att hafva talat om en bedröflig målning
af tillståndet i Schweiz uti Allgem. Zeit. tillägger
Tiden: Hvad finner man i stället? (i detta land
som likväl enligt de demokratiska lärorna borde vara
ett Eldorado) hätskhbet, hat, medborgerlig förföljelse,
anarki, alla tecken till ett snart utbrytande krig
— — — i spetsen för förbundsstyrelsen en kasserad
landvärnskapten — och i spetsen för den mest bil-
dade af kantonerna en förolyckad tidningsskrifva-
re, som i frihetens missbrukade namn undertryckt
den äkta friheten. Med ett ord: här kar man
radikalismens frukter nära nog fullmogna: hvar-
före låter då A.B. täckelset falla öfver alla dessa
herrligheter ? (M 3 — 5:e spalt.)
Detta är utan tvifvel ett hofsamt språk,
värdigt en professor och hufvudredaktören i en
tidning, som proklamerat sig skola föra upp-
lysningens och sansens talan. Eller minne
man derpå kunde lämpa Kellgrens uttryck:
Ar detta skaldens ton,
Ej skrålet mera likt af någon full på gatan?
Allmänheten känner, att striden i Schweiz
föres emellan det demokratiska partiet å ena
och det ultramontanska, som styres af jesuiterna,
å den andra sidan, hvilka hafva öfverhanden
hvardera i sina kantoner. Om nu br profes-
VR