lUdl UtLsdAllilila VULDSTYGIAMI)j ff MM? 200 en annsn i Upsala utkommen partiskrift, hvars namn vi nu förgätit. Med denna historia förbåller sig ifrån början så, att en sådan beskyllning för några år sedan jemväl framkastades emot Af:onbladet af tidningen Freja, bland åtskilliga andra dikter. Aftonbladet uppmanade då Frejas redaktion att visa, när och hvar Aftonbladet någonsin hade berättat angående Polska kriget annat än hvad som igenfanns i de Hamburgska och Preussiska tidningarne, och förehöll tillikal; Freja det skamliga, att framkasta en dylik tillvitelse utan all grund. Freja teg dervid såsom ett godt harn, emedan hon icke hade något vi-; dare att säga. Och dermed stannade historien den gånsen. 8 eller 9 år efteråt upptages sedermera samma dikt i en obscur pamflett i Upsala, som vi aldrig sett, och denna åberopas nu vidare såsom auktoritet af sanningsvännen professor Palmblad. Minne icke detta tycks bevisa, när man dessutom läser Tidens försvar, att herr professorn har den tankan, att blott två efier hvarandra först ljugit detsamma, så kan det sedan af den tredje utan vidare undersökning framläggas såsom sanning? Och sådant är öfver hufvud ständigt denne professors sätt att gå tillväga. Vi tro honom icke precist om, att vilja sätta sig ned enkom för att dikta ihop gemena historier om andra. Men om han blott får höra från något annat håll, lika mycket hvarifrån, rykten, sqvaller, förtal eller förtydningar, så håller han allt med god smak till godo, utan att det ringaste bry sig om vidare undersökning angående sanningen, och skrifver derpå löst, utan annan urskillning, än den som ligger i beräkningen af den effekt, som dikten skulle kunna göra för hans partiindamål, om den vore sanning. Vi lägge hr professorn på hjertat alt ransaka sig sjelf, huruvida han ej gjort sig skyldig till, och snart sagdt framför någon annan nu lefvande svensk, blifvit ryktbar för en sådan fallenhet, allt ifrån ungdomen, då han plitade i Svensk Litteraturtidning och då Argus höll efter honom, samt sedermera uti sina vanställande korrespondensartiklar till Leipziger Allgemeine Zeitung; men för att icke göra oss skyldige till samma fel som vi klandra, att framställa en sådan tillvitelse utan bevisning, skola vi belysa hans partiskhet med några utdrag ur de första numrorna af Tiden, hvaraf läsaren tillika skall finna bekräftadt det här ofvan gjorda påståendet om den hufvudroll, s om Aftonbladet spelar i bans nuvarande litterära verksamhet. — Se här t. ex. huru Tiden, på ett annat sätt, skall söka visa Aftonbladets otillförlitlighet i utländska underrättelser. Uti HM 3 läser man: Vi vilja bland mycket annat blott påminna om det högst ensidiga sätt, hvarpå A.B. refererade sista revolutionen i Genåve, de Schweiziska skandalerna och den Preussiska landtdagen. Ha icke de sv. tidningarne ända från Unionens början så godt som helt och hållet, endast med undantog af en eller annan tillfällig notis, lemnat sina läsare i okunnighet om de Norska förhållanderne ? Jemte Amerika och Norige är Schweiz ett föremål för dessa redaktioners (Å.B:s m. fl.) ömma sympathier. Man håller med det rartiet som söker förtrycka och underkufva det andra, och smädar dem som vilja försvara den gamla friheten — das Urschweizenthum, som det kallas. (JM 3 — 55:e spalten.) Läsaren torde observera, att här icke finnes tecken till bevis, endast toma beskyllningar. ce Är detta ett värdigt stridssätt, är det hofsamt, ! är det en hyllning åt sanningen? Och hvad skall då sägas, när stycket i sig sjelf innebär bevis om sin egen orimlighet. Då Aftonbladet oftast vid hvarje post refererat nyheter från! Norge, och säkert mer än någon annan tidning, samt under Storthingen meddelat de vigtigaste besluten, och dessutom ofta haft långa korrespondönsartiklar derifrån, hvad återstår då afl hr P:s påstående annat än lögnaktigheten? Eller kanske hr P:s egen partiskrift om Norge, som Norrmännen visat till större delen bestå af misstag och okunnighet om rätta förhållanderna, skall utgöra ett bevis för påståendet? Likaså förhåller det sig med yttrandet om revolutionen i Geneve, hvarest det segrande liberala partiets utmärkt vackra moderation förmodligen icke behagade herr professorn, samt om den Preussiska landtdagen. Äro då dekorresposdensartiklar, Aftonbladet om denna innehållit, icke öfverensstämmande med sanningen? Och hvad blir då hr professorns ton och språk, annst än ett värdigt motstycke till Söndagsbladet Men vi kade så när glömt svara angående Schweiz. Hr professorn svarar bäst sjelf genom ett, i samma nummer och spalt af Tiden förekommande stycke. Efter att hafva talat om en bedröflig målning af tillståndet i Schweiz uti Allgem. Zeit. tillägger Tiden: Hvad finner man i stället? (i detta land som likväl enligt de demokratiska lärorna borde vara ett Eldorado) hätskhbet, hat, medborgerlig förföljelse, anarki, alla tecken till ett snart utbrytande krig — — — i spetsen för förbundsstyrelsen en kasserad landvärnskapten — och i spetsen för den mest bildade af kantonerna en förolyckad tidningsskrifvare, som i frihetens missbrukade namn undertryckt den äkta friheten. Med ett ord: här kar man radikalismens frukter nära nog fullmogna: hvarföre låter då A.B. täckelset falla öfver alla dessa herrligheter ? (M 3 — 5:e spalt.) Detta är utan tvifvel ett hofsamt språk, värdigt en professor och hufvudredaktören i en tidning, som proklamerat sig skola föra upplysningens och sansens talan. Eller minne man derpå kunde lämpa Kellgrens uttryck: Ar detta skaldens ton, Ej skrålet mera likt af någon full på gatan? Allmänheten känner, att striden i Schweiz föres emellan det demokratiska partiet å ena och det ultramontanska, som styres af jesuiterna, å den andra sidan, hvilka hafva öfverhanden hvardera i sina kantoner. Om nu br profesVR