likhet (i motsats till ståndsfördelning), ligger en stor och förfirlig villfarelse,, betjenar sig hr von Loö af följande argumentation: Den omständigheten ensam, att äfven byråkratiens sträfvande syftar till nivelering, individualisering och centralisering, bevisar redan tillräckligt hvilken fara för friheten ligger derutin. Ädle friherre, detta är dock alltför långt gånget! Ålnjutandet al jemlika rättigheter är derföre farligt och förkastligt, emedar sådana rättigheters vedersakare eftersträfva jemlik brist på rättigheter! Vi skola derföre icke önska ett jemlikt lif, emedan döden gör oss alla jemlikt döda! Här, ädle friherre, har ni gått så skonlöst till väga mot logiken, att det icke mer är möjligt att betvifia, att det ju skett med afsigt, och afsigtliga bockar mot sunda förnuftet betecknar man, lindrigast sagdt, såsom försök att draga folket bakom ljuset. Vi skulle nödgas antaga ett här olämpligt allvar, om vi företoge oss att tillrättavisa sådana försök, äfven i de fall, då ni, religiöse man, bemödat er att framställa löftet af 1843 såsom icke bindande. Forts. följer.)