Jonathan Wild var, vid denna tiden, på öfra trappstegen till den storhet, som han icke långt derefter uppnådde. Han steg småningom till en höjd, dit aldrig någon af hans nedriga yrke före honom hade hunnit, och sam man bör hoppas aldrig någon mer skall binna. Han var skurkeriets Napoleon, och utöfvade ett oinskränkt och oemotståndligt välde öfver alla bro:tets adepter. Det var icke lätt att inkräkta en sådan makt; ej heller kunde den utan möda bibehållas. Beslutsamhet, stränghet, illistighet, voro dertill af nöden; och dessa egenskaper ägde Jonathan i högsta grad. Faran eller svårigheten af ett företag afskräckte honom aldrig. Hvad hans hufvud hade uttänkt, det verkställde hans hand. Han förklarade sig öppet för medlare mellen tjufven och den bestulne, och denna sin ställning begagnade han att plundra dem begz2. Det var han som uppgjorde den stora planen att bilda ett röfvaresamfund, hvars högsta ledare och hufvudman han sjelf skulle vara, med rättighet att skicka till galgen alla som undangömde sitt byte eller vägrade att dela det med honom. Han indelade London i distrikter, samt förordnade ett tjufband för hvart distrikt, och för hvart tjufband en ledare, som var honom personligen ansvarig. Landsbygden rundtomkricg fördelaves på samma sätt. De som han aniog i sin personliga tjens!, eller åt hvilka han gaf förtroendebefattningar, voro för det mesta öfverbevista och dömda förbrytare, som hade återvändt från sin deportationsort innan deras tid var förliden, cch hvilka således i hans tanka utgjorde de pilitligaste agenter, emedan de hverken kunde få lagligen vittna emot honom, eller kunde våga att undanhålla någon del af det rof ban fann för godt att fråntaga dem. Men det som satte kronan på Jonathans rykt-barhet, det com höjde honom vida öfver alla h:ns företrädare på samma bana, och gaf hans namn en oförgänglig glans, — till den punkten hade ban då ännu icke hunnit. Sedermera, då han var kommen på höjden af sin makt, började han en ohygglig handel, som ända till dess hade varit okänd, nemligen handeln med men