full af trohet och lydnad, — låta af en Nero
skicka sig på schavotten, om han, probable-
mang, erhölle en Nero till monark. Det äl
svårt att begripa, huru hr Kamptfhau:en vill
förlika sitt föredrag med sin motion, som, ehuru
i högsta måtto pligtskyldigt diplomatiserande
dock, i anseende till syftet, måste synas illo-
yal. Den negativa ära, som vid ett sednare
tillfälle komroit motionären till godo, bade
han dock i alla händelser kunnat hat för bil-
ligare pris, än detta öfverdrifna undersåtliga
trohetsnit.
Hr von Loö, som derefter får ordet, måste
man gifva det vitsord, att han någorlunda ta-
git sig till vara i fråga om loyalitetens sak.
Han kan, öfver hufvud taget, med sitt otvungna
språk tjena månget städernas ombud, till mön-
ster. I hans uppträdande uttalar sig, i alla
hänseenden, närvaron af sjelfkänsla, och der
han konsumerar största qvantiteten loyalitet
(såsom till exempel år 4837 vid konferensen
sngående autsnomien ), der sker det med
en egoistisk beräkning, som är vida höjd öfver
den gamla, vexmwjuka, qvnligt vekliga känslan
af borgerlig !oyalitet. Han vet alt dylika me-
de! utöfva den bästa verkan på ödmjuka bor-
gerliga hjertan, och riktningen af hans verk-
samhet syftar blott derbän, att, med biträde
af dessa hjertan, förhjelpa adeln till en högre
position. Detta är det motiv, som äfven för
honom gör embetsmanna-väldet (byråkratien)
förbatligt; detta är vidare det motiv, som å ena
sidan beväpnar honom till strid för den på re-
geringen imponerande ultramontanismen, medan
han, å andra sidan, när det faller sig lämpligt,
deraf lifvas att föräkta kronans prerogativer
Han vill å ena sidan synas liberal, för att
kunna fortfarande vara ett stöd för oppositio-
nen, och å andra sidan förfäktar han okring-
skurna rättigbeter för kronan, emedan han
åsyftar dylika rättigheter för adeln. Att blifva
en katholsk Tory vid Rhen och såsom sådan
utöfva en viss adlig, halffri midtemellan-suve-
ränitet, med alla kännetecken af öfverväldet,
som dagligen göra sig gällande uti hyllningen,
förtroendet, hängifvenheten, den patriarka-
liska lydnaden,, o. s. v., delta synes hr von
Loö vara högsta målet för en, genom yttre och
inre förhållanden, till fri och oberoende verk-
samhet kallad medborgare. Hr von Loö gör
sig vida obetydligare, än han eljest skulle vara,
i det han vill göra sig större än han är. Må-
hända ligger skulden hos hans uppfostran. Det
beröra, som vi denna gång icke kunna vägra
honom för hans moderation, i fråga om loya-
liteten, uppväges dock genom framhållandet al
hans logik. Det är i sjelfva verket förnufts-
läran, som utgör den svåraste stötestenen, öf-
ver hvilken förfäktarne af medeltidens läror
först hafva stapplat, och detta missöde drabbar
äfven, i rikt mått, hr von Loö. Den, som ännu
ej studerat någon logik, kan deruti genomgå
en lärokurs uti följande religiöst-politiskt-sociala
anförande:
Alla menniskors jemlikhet hav visserligen en
djup och sann betydelse. Det är en religiös
sanning, hvilken hvar och en gör klokt uti att
behjerta. Den, som rätt uppfattar densamma,
skall framför allt iakttaga grundsatsen: hvad J
icke viljen alt menniskorna skola göra eder,
det gören J ej heller dem! Han skall derige-
nom finna sig uppmanad att se i hvarje men-
niska en afbild af Gud, och, utan afseende på
färg, stånd och religion, så långt hans öfriga
pligter medgifva det, bemöta henne så, som han
sjelf, försatt i samma belägenhet, skulle önska
se sig bemött.,
Detta är jemlikhets-principen, sådan kristen-
domens lära framställer den. Men denna grund-
sats upphör alt vara sann, så snart han in-
tränger på det verldsliga området (ganska naift!)
och här skall blifva missbrukad till omstörtan-
det af rättvisan och friheten. Hon vanställer
sig då till karrikatur af nämnde kristliga san-
ning, och leder nödvändigt till den bekanta
läran: hvar och en uppskattas i mån af sin
förmåga, och hvarje förmåga bedömes efter sina
verk. Det gifves således intet val; antingen
lika rättvisa, d. v. s. eganderättens helgd, eller
lika rättigheter, d. v. s. krig mellan de fattiga
och de rika.
,Jag säger derföre icke, att begreppet af
jemlikhet i de:s sanna och kristliga mening,
icke äfven måste hafva sin betydelse inom sta-
tens område. Åt bvar och en måste men
gifva hvad honom tillkommer, och lemna ho-
nom i ostörd besittning af hvad han äger; och
för alla måste en lika rättighet äga rum. Denna
likhet innefattas redan i begreppet rättvisa,
men den utesluter dock icke den naturliga
olikheten af rätt, tvertom: den skyddar den-
samma, ? det hon åt hvar och en förvarar
hvad honom tillkommer.n
Det är skada alt en sådan religiöst-politisk-
social logik icke alltid blifvit iakttagen. Hr
von Loö skulle måhända eljest, i stället för
Landtråd af Siegburg, hafva varit en Siegburger-
rofriddare, och det i kraft af rättvisan, ikraft
af eganderättens helgd, hvars upprätthållande
hans ättherrar, genom åberopande af det cite-
rade bibelstället, kunde grunda på kristendo-
men. Dock, ännu ett annat prof. För att be-
visa, att uti sträfvandet efter medborgerlig jem-