full af trohet och lydnad, — låta af en Nero skicka sig på schavotten, om han, probablemang, erhölle en Nero till monark. Det äl svårt att begripa, huru hr Kamptfhau:en vill förlika sitt föredrag med sin motion, som, ehuru i högsta måtto pligtskyldigt diplomatiserande dock, i anseende till syftet, måste synas illoyal. Den negativa ära, som vid ett sednare tillfälle komroit motionären till godo, bade han dock i alla händelser kunnat hat för billigare pris, än detta öfverdrifna undersåtliga trohetsnit. Hr von Loö, som derefter får ordet, måste man gifva det vitsord, att han någorlunda tagit sig till vara i fråga om loyalitetens sak. Han kan, öfver hufvud taget, med sitt otvungna språk tjena månget städernas ombud, till mönster. I hans uppträdande uttalar sig, i alla hänseenden, närvaron af sjelfkänsla, och der han konsumerar största qvantiteten loyalitet (såsom till exempel år 4837 vid konferensen sngående autsnomien ), der sker det med en egoistisk beräkning, som är vida höjd öfver den gamla, vexmwjuka, qvnligt vekliga känslan af borgerlig !oyalitet. Han vet alt dylika mede! utöfva den bästa verkan på ödmjuka borgerliga hjertan, och riktningen af hans verksamhet syftar blott derbän, att, med biträde af dessa hjertan, förhjelpa adeln till en högre position. Detta är det motiv, som äfven för honom gör embetsmanna-väldet (byråkratien) förbatligt; detta är vidare det motiv, som å ena sidan beväpnar honom till strid för den på regeringen imponerande ultramontanismen, medan han, å andra sidan, när det faller sig lämpligt, deraf lifvas att föräkta kronans prerogativer Han vill å ena sidan synas liberal, för att kunna fortfarande vara ett stöd för oppositionen, och å andra sidan förfäktar han okringskurna rättigbeter för kronan, emedan han åsyftar dylika rättigheter för adeln. Att blifva en katholsk Tory vid Rhen och såsom sådan utöfva en viss adlig, halffri midtemellan-suveränitet, med alla kännetecken af öfverväldet, som dagligen göra sig gällande uti hyllningen, förtroendet, hängifvenheten, den patriarkaliska lydnaden,, o. s. v., delta synes hr von Loö vara högsta målet för en, genom yttre och inre förhållanden, till fri och oberoende verksamhet kallad medborgare. Hr von Loö gör sig vida obetydligare, än han eljest skulle vara, i det han vill göra sig större än han är. Måhända ligger skulden hos hans uppfostran. Det beröra, som vi denna gång icke kunna vägra honom för hans moderation, i fråga om loyaliteten, uppväges dock genom framhållandet al hans logik. Det är i sjelfva verket förnuftsläran, som utgör den svåraste stötestenen, öfver hvilken förfäktarne af medeltidens läror först hafva stapplat, och detta missöde drabbar äfven, i rikt mått, hr von Loö. Den, som ännu ej studerat någon logik, kan deruti genomgå en lärokurs uti följande religiöst-politiskt-sociala anförande: Alla menniskors jemlikhet hav visserligen en djup och sann betydelse. Det är en religiös sanning, hvilken hvar och en gör klokt uti att behjerta. Den, som rätt uppfattar densamma, skall framför allt iakttaga grundsatsen: hvad J icke viljen alt menniskorna skola göra eder, det gören J ej heller dem! Han skall derigenom finna sig uppmanad att se i hvarje menniska en afbild af Gud, och, utan afseende på färg, stånd och religion, så långt hans öfriga pligter medgifva det, bemöta henne så, som han sjelf, försatt i samma belägenhet, skulle önska se sig bemött., Detta är jemlikhets-principen, sådan kristendomens lära framställer den. Men denna grundsats upphör alt vara sann, så snart han intränger på det verldsliga området (ganska naift!) och här skall blifva missbrukad till omstörtandet af rättvisan och friheten. Hon vanställer sig då till karrikatur af nämnde kristliga sanning, och leder nödvändigt till den bekanta läran: hvar och en uppskattas i mån af sin förmåga, och hvarje förmåga bedömes efter sina verk. Det gifves således intet val; antingen lika rättvisa, d. v. s. eganderättens helgd, eller lika rättigheter, d. v. s. krig mellan de fattiga och de rika. ,Jag säger derföre icke, att begreppet af jemlikhet i de:s sanna och kristliga mening, icke äfven måste hafva sin betydelse inom statens område. Åt bvar och en måste men gifva hvad honom tillkommer, och lemna honom i ostörd besittning af hvad han äger; och för alla måste en lika rättighet äga rum. Denna likhet innefattas redan i begreppet rättvisa, men den utesluter dock icke den naturliga olikheten af rätt, tvertom: den skyddar densamma, ? det hon åt hvar och en förvarar hvad honom tillkommer.n Det är skada alt en sådan religiöst-politisksocial logik icke alltid blifvit iakttagen. Hr von Loö skulle måhända eljest, i stället för Landtråd af Siegburg, hafva varit en Siegburgerrofriddare, och det i kraft af rättvisan, ikraft af eganderättens helgd, hvars upprätthållande hans ättherrar, genom åberopande af det citerade bibelstället, kunde grunda på kristendomen. Dock, ännu ett annat prof. För att bevisa, att uti sträfvandet efter medborgerlig jem