satser: att förtroendefullt öfverlåta, åt vår högsinte landsfaders vishet och rättsinthet, afgörandet af denna fråga; att förtrösta på det kungliga hjertat, att detta liksom det hos den förevigade fadren (hvilken fader? minne städernes representanters?), efter den ärorika kampen af 4813 och 4814, af ezen drift gaf ett löfte, hvilket är så dyrbart för folket (!), också hos den af Gud kallade förträffliga sonen och efterföljarer, icke har glömt detta löfte (nemligen hjertat hos far och son), utan fastmer vore böjdt (ännu alltid hjertat,) att, genom tidsenliga reformer och garantier befordra utvecklingen hos alla folkklasser, hvilka det (bjertat) omfattar lika kärleksrikt. Till detta hängifna förtroende, på hvilket, efter min innerliga öfvertygelse, folkets väl beror, äro vi fortfarande berättigade och förpligtade, genom vår monarks ofvetydiga tänkesätt, 0. s. v. Talaren skulle säkert icke göra någon invändning, om man tilläfventyrs uppställde följande sats: )Konungen härstammar från Guds nåde och är en jordisk eller politisk personifikation sf Gud. Hos Gud framställas inga förslager och mot Gud har man inga rätticheter att göra gällande. Man bar blott att förtrösta på Hans outtömliga vishet och anropa Hans outsägliga nåd. Samma förhållande måste derföre äfven inträffa med afseende på det kungliga Moajestätet. Ur denna synpunkt skall det betraktas såsom en för långt drifven cftergifvenhet, att man bragt oss derhän, att förfikta det orättmätiga anspråket, att göra denna sal till en sessionssal för rådgifvande ständer och påtruga det kungliga Majestätet våra råd. Jag föreslår derföre, att denna sal förvandlas till en kyrka för loyaliteten och hvarje bänk till en bönepall, på det att, i framiiden, folkombuden må kunna uppfylla sitt kall, genom stilla bön, fulla af hängifvet förtroende och tacksamhet i förskott, framför den uppstälda statyen af deras konungsliga herre. Amenl Ett annat städernes umbud, (till vår ledsnad herr Kampfhausen) söker, på samma sätt som censurerade tidningsartiklar, bana väg för sina anmärkningar, genom förutskickade inställsamma utgjutelser öfver vår konungs varma hjerta, hans rika själsegenskaper, huns höga snillen 0. s. v. Han ville i sina förslager till och med finna en pligt af personlig hängifvenhet, till konungen. I himlens namn, mina herrar, existerar då för eder alls icke något folk?! Hvem fordrar af er, såsom folkrepresentanter, att taga personlig hängifvenhet för statsstyrelsen, till bevekelsegrund för edra handlingar. Personlig tillgifvenhet för folket och dess rättigheter skall bättre anstå er! . Talaren kommer, efter hvarjehanda orsvep, till folkrepresentationens mål, och tror sig finna detsamma uti harmonien mellan monarken och undersåtarne,. Hade han åsidosatt sin öfverdrifna undersåtliga tro, så skulle hans sunda förnuft hafva sagt honom, att folkrepresentationens mål måste vara, att i möjligaste måtto tillfredsställa folkviljan, och således utgör befordrandet af folkets sanna väl. Ville han äfven bringa under diskussion nämnde harmoniv, som dock alls icke är moraliskt tänkbar mellan monarker och undersåtare, samt blott kan grundläggas genom tidsenligt förverkligande af folkets rättigheter, jemte en deremot svarande uppoffring af regerings-privilegier; så hade han på sin höjd kunnat framställa densamma såsom följden af besagde måls uppnående. Med få ord: är det folket som är målet, eller är det regeringen? Kan regeringen förnuftigtvis vara något annat än medel för folkets ändamål? Kan följaktligen denna harmoni, härflyta från något annat än från uppnåendet af folkets mål? Men herrarnas första blick är allud riktad på högsta makten, likasom tidningsskrifvarens första blick på censuren, och genom sina sympathier för regeringen låta de förvrida all logik — ja, den allraenklaste sanning till raka motsatsen. Visserligen kan man äfven af andra skäl komma i strid så väl om den sednare, som den förra, med en talare, hvilken anser en folkrepresentation nödvändig,, men dervid fördömer läran om folksuveränitet,, och tillika förklarar, att man fortfarande bör hemställa till vår konungsliga herres vishet och fria beslutanderätt, hvad han skall hålla för ändamålsenligt att förordna i afseende på en bl fvande riksständerförsamlings rättigheter och pligter. Men om den konungsliga herrn plötsligt törklarade sig för folksuveräniteten, såsom, (indirekt) på förtäckt vis, redan hans företrädar2 gjort — skulle väl städernas ombud, äfven då, fördöma densamma? Om för öfrigt allt skall hemställas åt den konungsliga herrns godtfinnande, hvarför hemställer då icke ombudet från Köln, utan omsvep, hela frågan åt högstdensammes nådiga afgörande? Hvartill tjena, i sådant fall, folkrepresentation och motioner af folkets representanter? Den vishet, som skall besluta öfver folkrepresentationens p,rättigheter, skall äfven veta afgöra om desammas nödvändighet; och allsicke äga behof af ett så beskaffadt folkombuds vishet,, som, antingen folkets anspråk vinner gehör eller ej, utan att blifva tillfrågad, ändock med svulstigt ordprål förklarar, att hädanefter som hittills, vår fullkomliga tröhet och lydnad tiltegnas monarken; att vi, hädanefter som hittills, skola åt honom bevara i obrottslig helgd dessa heliga pligter,. Prin