tre millioner. hungrande män, qvinnor och barn:
hela sitt lifsuppehälle på statens bekostnad.!l
Till utdelande sf detta utomordentliga under-!
stöd hade en formlig embetsmannainrättning un: .
der namn af bjelpbyrå (Board of Åssistence)l:
blifvit inrättad. Den hade sitt residens i denl
allmänna nödens medelpunkt, Dublin, och sök-
te härifrån genom sina ombud motverka nö-l:
den på alla håll. Hvarken i forntiden, eller så
vidt den nyare historien känner, förekommerl
något exempel på en så vidsträckt och lång-l
varig olycka bland ett helt folk, eller att enl
regering i något land behöft så i detalj och till
ett sådant omfång värja folkmassan från att.
svälta ihjel. Medgifvet ock, alt Försynen kan
tillintegöra menniskors rådslag och låta förhopp-
ningarne om en rik skörd försvinna, så kan
man i alla fall fråga: huru är samhällsskicket
beskaffadt i ett land, der ett enda års missvext!,
ett enda olycksår, är nog, för att göra tre mil-
lioner menniskor på en gång helt och hållet
bjelplösa? Hvilken djup oförsigtighet, sorglös-
het, tröghet, hvilken moralisk och fysisk svag-
het, måste ej förutsättas hos landets styresmän
och herrskare, såsom vilkor för en sådan hän-
delse? I sanning, England har skäl att bäfva,
om det erinrar sig, alt i det ögonblick det
minst är beredt derpå, litet regn för mycket,
eller några heta sommardagar, förslå för at
återväcka veropen från tre millioner menniskor,
hvilka ej ropa på arbete, utan på bröd. Och
England har redan bäfva!; det skall länge kom-
ma att tänka på den irländska hungersnöden.
Det var icke ensamt medlidande, det var djupt
bekymmer, som förmådde regeringen att vid
detta verop offra två millioner pund sterling ur
sin statskassa. Ty någon tid var här icke at
förlora. Icke med arbete, endast med bröd och
fattigsoppor, läto de svältande lugna sig. Iudi-
rekta medel tjenade här till intet; folkskarorna
ville framför allt — äta. Då beviljade Eng-
lands parlament de två millionerna till föda åt
Irland; staten åtog sig fri mathållning åt folket.
Måhända skulle, uader andra förbållanden, en
vexelverkan emellan välgerning och tacksamhet
hafva innerligare förenat de begge folken, och
den stora olyckan sålunda gagnat dem ömsesi-
digt; men ty värr erbjöds och mottogs välger-
ningen vid detta tillfälle på ett sätt, som i stäl-
let för att alstra denna fredsmäklande vexel-
verkan, blott måste fördubbla bitterhet och out-
släckligt hat å ömse sidsr. England kastade
sina millioner åt Irland på samma sätt som
mean kastar en allmosa åt en besvärlig tiggare,
för att blifva honom qvitt. Märk — sade
det — ,att vi skänka er detta en gång för alla.
Det understöd vi gifva är fuktadt med den en-
gelska flitens svett; det är icke för er lättj:s
skull, som Marchester, Birmingham, 0. s. v.
arbe!a. — Så yttrade sig England. Och hvad
svarade Irland? J): Edra allmosor, som vi
så förödmjukande nödgas mottaga, äro af er
röfvade hos oss. I århundraden förtryckte och
plundrade ni Irland. Ar ut, år in, suger ni
från oss vårt hjertblod. Hvad vi få af er i
dag, är blott en lumpen aibetalning på hvad ni
frånstulit oss!
Sålunda har försoningens timma fått förbi-
flyta ofruktsamt. Himlen må veta, om den
skall slå ännu en gång. Snart, inom få dagar
kanhända, skall Irland å nyo stå öfvergi!vet,
mer än någonsin fiendtligt söndradt från Eng-
land, och då?.... Den 42 September skulle
nämligen allt engelskt understöd för Irland upp-
höra. Dittills och ej längre så lyder Parla-
mentets beslut härom. Redan förut hade ut-
sofringen af de mindre behöfvande börjat.
Under loppet af Augusti utströkos 309,000
namn från underhållstagarnes lista; 2,500,000
hungrande träffades af samma öde den 42 in-
nevarande September.
Och huru tror man väl att England har för-
beredt sig på detta betänkliga ögonblick? Det
har stiftat en Fattiglag för Irland,; den var,
som mean torde erinra sig, förnämsta diskussions-
ämnet vid parlamentets sista sammanträden och
föranledde den häftigaste strid. Minst kan man
undra öfver det envisa motstånd, som den
mötte från de irländska parlamentsledamöternas
sida; ty dess oafvisliga följd är att beröfva
hälften af Irlands jordägare sin egendom. Det
är i sjelfva verket ej annat än ett slags lex
agrariav, som kommer att beröfva Irlands
egendomsherrar sina gods till förmån för dem
som ingenting bafva, d. v. s. till understöd för
fattigtaxan. Men -— heter det — i England
underhåller jordegendomen de fattige: hvarföre
icke detsamma i Irland? Det enda inkast,
som man visste att uppställa mot denna jem-
förelse, bestod deri, att Englands godsägare till
det mesta äro rika, under det att större delen
af de irländska egendomsinnehafvarne ärft en
med skulder öfverintecknad jord, och blott till
namnet äga den. Inteckningshafvarne äro den
irländska jordens verklige ägare. Den skenbara
ägaren är blott dess förvaltare. Detta förderf-
liga system har insnärjt nästan hela Irland i
sitt nät. Och hvad måste följden blifva? I
närvarande ögonblick, cch kanske ännu i en
eller annan månad komma kanske de tre mil-
lioner fattiga, som staten till den 12 September
underhöll, att till mer eller mindre del finna
sin utkomst vid skörden och jordbruket; men
i December står nöden färdig att falla öfver
a åh