öfrigt har jag blott gjort hvad mitt embetes
helgd och pligt fordrade.
Kan jag än en gång se henne?, frågade
Giuseppe med skygg och darrande röst.
Jag kan cch vill ingenting lofva er, jag vet
det knappt sjelf., — Dervid klappade han
honom vänligt på axeln, gaf honom ännu en
välvillig afskedsblick och gick, likaså stilla och
anspråkslöst som han kommit.
Omkring en månad hade förflutit, då en vagn
höll utanför Giuseppes boning. En äldre and-
lig inträdde och bjöd horom att följa med till
en bekant cch honom bevågen herre. Den
andlige hade ett ärligt ansigte, dragen tycktes
honom ej helt och hållet obekanta, och han an-
tog stillatigande bjudningen. Sedan båda åkt
en kort sträcka, befunno de sig midt på en
rymlig gård, en betjent öppnade hastigt vagns-
dörrn, och Giuseppe fördes uppför en prakt-
full, med fina mattor belagd, trappa och in-
trädde i ett högt, enkelt men ädelt och smak-
fullt prydt förmak. Dit öppnades en sidodörr;
en man med tiaran på hufvudet, och i purpur-
mant-1, visade sig. Ynglingen igenkände pr:-
sten som besökt honom med sorgbudet frin
Giulietta och kastade sig, med ropet: Sontis-
simo Padrel! till dennes fötter.
Stå upp,, sade afvisande den ädle, nedböj
ert hufvud inför Gud, men icke inför menui-
skor! Och hör: Det hinder, som hittills ställt
sig emot er förbindelse med Giulietta, finnes
icke mer. För Gud är allt möjligt; ban hän-
ner blott en adel: bjertats. Edra föräldrar
hafva förlåtit er; inom fjorton dagar skali ni
vara vigd vid er älskarinna; intilldess qvarstad-
nar hon i klostret. Men, i himlens ramn, så
stig då upp! fortfor han balft välvilligt, halft
vredgadt. Sedan återtog han lugnande: Er mor
var nära grafven af sorg öfver er flykt; men,
Frälsaren vare lofvad! — hennes helsa är nu på
bättringsvägen. - Jag har gjort mitt bästa, för
att med Guds bjelp återgifva åt modren en
tacksam son, åt älskaren en god hustru. Men,
tillade han leende: Icke sannt, Giuseppe? Nu
rymmer ni väl icke mer?
Vid utsatt tid infunno sig i kyrkan Santa
Maria degli Angeli i Rom anförvanter från när
och fjerran, och de glada föräldrarna, dem pre-
sten enkom hade inbjudit från Neapel, fattades
naturligtvis icke heller i dag. Vigseln hade
ban förbehållit sig att sjelf få förrätta.
Denne hemlighetsfulle prest var ingen an-
nan än Påfven Pius IX.)
) En d:r Old, som offentliggjort den ofvanstående
berättelsen, uppgifver sig hafva fått den från en
bekant i Rom, som personligen känner Giuseppes
familj.