iv ir
) Se Schlyter Jurid. Afhandlingar sid. 153—157.
Det vore intressant att se, huru många både
civila och andliga embetsmän herr LH finge gvar
efter en dylik utgallring.
YTTERLIGARE RÖRANDE MORDET PÅ
HERTIGINNAN DE PRASLIN:
(Fortsättning af förhöret med m:ll Delucy-
Deportes.) ;
Fråga: Huru fick ni veta den förskräckliga
händelsen i hr de Praslins hus? — Sv. Jag
fick veta den af hr Remy, fröknarnes lärare i
litteraturen, som i går morgon skickat sin be-
tjent till hotellet; han kom sjelf till mig med
sin hustru och berättade förloppet; de togo mig
med sig hem till dem, vid gatan Ferme des
Matherins, der jag stannade qvar ända till kl.
8 på aftonen, då en polisagent kom att söka
mig.
Fr. Hvarföre lemnade ni fru Lemaires pen-
sion i ett sådant ögonblick? — Sv. Herr och
fru Remy funno mig så uppskakad, att de icke
ville lemna mig, utan öfvertalade mig att med-
följa dem. Jag hade sagt hvart jag gick åt fru
Lemaire, som derom underrättade polisagenter-
na; jag känner icke hvarför de stannade vid
fru Lemaires port och ej kommo att söka mig,
der de visste att jag fanns.
Fr. Ni känner säkert, att svåra anledningar
förekomma emot hr de Praslin, att han skall
hafva mördat sin maka? — Sv. O nej! nej,
min herre! Sägen icke det; det är omöjligt.
Han kunde icke se något af sina barn lida.
Nej, sägen icke svåra anledningar... det är väl
endast en misstanka, som icke kan rättfärdiga
sig! (I det hon faller på knä och knäpper ihop
händerna:) O, säg mig det, min herre! jag ber
eder. Min Gud! mitt samvete säger mig, att
det icke är så. Men om han ändå hade gjort
det! O! då vore jag den brottsliga, jag, som så
mycket älskat hans barn; jag har icke kunnat
finna mig i mitt öde; jag har skrifvit bref till
dem, bref, dem ni skall få se, min herre. Jag
sade, att jag icke skulle kunna lefva, att jag
fann mig öfverlemnad åt fattigdom och elände,
jag var ett fattigt, öfvergifvet barn, utan till-
gångar, utan annat stöd, än en gammal mor-
far, som är hård och som hotat undandraga
mig det lilla han gjorde för mig.
Jag var förskräckt för den framtid, som ho-
tade mig. O! jag hade orätt! Jag hade bordt
säga dem, att jag fann mig i min ställning, att
jag kunde lefva lycklig i min lilla kammare,
glömma mig sjelf och älska deras moder; men
jag har icke gjort något af detta. Då jag lem-
nade deras hus, var jag förtviflad till den grad,
att jag önskade mig döden. Jag hade en flaska
opiidroppar; jag drack den; men man återkal-
lade mig olyckligtvis till lifvet, och lifvet var
för mig ändå bra dystert. Under sex års tid
hade jag varit så lycklig i deras hus, bland
dessa barn, som älskade mig och dem jag äl-
skade mera än lifvet! Lifvet var mig odräg-
ligt, dem förutan, och att jag sagt detta är mitt
brott; det är jag, som är brottslig, skrif det,
min herre, skrif det. Han har begärt det o-
lyckliga brefvet för min upprättelse ), hon har
nekat att skrifva det, och då... O! det är jag,
som är brottslig, skrif det!
Fr. En dylik öfverspänning kan icke härleda sig
bloit från de känslor, som kunde existera mel-
lan barnen och er. Är det till barnen ensamt,
som ni skrifvit det förtviflade bref, hvarom ni
talat? — Sv. Ja, min herre; exaltation kan följa
på alla slags känslor: fattar ni icke det? Och
sedan, då jag såg hr de Praslin, så god, så
ädelmodig emot mig, vill jag icke svara för, att
i den tillgifvenhet jag hyste för barnen, det
icke blandade sig en ömhet, en liflig ömhet för
deras fader; men aldrig, aldrig har jag i detta
hus gifvit anledning till oro eller äktenskaps-
brott; af aktnivg för barnen skulle jag aldrig
hafva gjort det; jag skulle ansett mig hafva
fläckat mina flickors panna, om jag kysst dem
sedan jag blifvit brottslig. Kan man icke fatta,
alt det är möjligt att älska på ett hederligt
sätt? Jag inser, att jag haft orätt i att begagna
ordet: mina flickor, som jag dock först användt.
sedan j:g skrifvit dem till. Jag kallade dem
mina barn någon gång, då jag talade till hela
den lilla hopen.
Fr. Delades icke denna öfverspänning, denna
känsla af ömhet af hr de Praslin? — Sv. Nej;
hertigen visade mot mig hvarken ömhet eller
öfverspänning af ömhet, men barnen voro olyck-
liga; de ledo till sin helsa, deras moder hand-
terade dem hårdt.
Fr. Men om man föreställde sig, att herr de
Praslin vore upphof till brottet, skulle man väl
icke kunna tro, att han gjort det för att för-
svara barnen mot en elak behandling af deras
moder? — Sv. Nej, min herre, det kunde icke
vara orsaken; hvad som retade honom, hvad
som bragte honom utom sig var fruktan för en
process om äktenskapsskilnad, hvarmed hertig-
innan hotat honom. Han såg deri en stor o-
lycka för sina barn, ett förderf för deras fram-
tid, och han var beredd att göra allt, för att
undvika det. Hen hade blifvit prevenerad om
rättegången af hr Ricn, notarie, som gifvit mig
sjelf avis derom; abbe Gallard hade äfven för-
beredt mig derpå och hertigen bade bedt mig
underkasta mig hertiginnan i allt hvad hon ville,
och jag hade lofvat honom det, om jag också
skulle uppoffra mig på allt sätt. När nu ett
dåligt rykte började sprida sig, hade jog icke
mod att göra det, och jag har begärt detta
olyckliga bref, som förderfvat allt, ty fru Le-
maire fann sig icke tillfredsstäl:d af brefvet
uiaf den 49 Juni, som ni bör hafva funnit bland
öfriga papper i min byrå. ,
Fr. Vi hafva zu kommit långt ifrån hvåd
som tycktes följa af edra första svar, rörande
naturen af de känslor, com från er skiljde her-
tiginnan de Praslin. Det är icke nu fråga om
- OM bn fe pr -— ch AS TA — i AR UN
AA e rr. mm ran — - —
- Am Sm åg mm