iv ir ) Se Schlyter Jurid. Afhandlingar sid. 153—157. Det vore intressant att se, huru många både civila och andliga embetsmän herr LH finge gvar efter en dylik utgallring. YTTERLIGARE RÖRANDE MORDET PÅ HERTIGINNAN DE PRASLIN: (Fortsättning af förhöret med m:ll DelucyDeportes.) ; Fråga: Huru fick ni veta den förskräckliga händelsen i hr de Praslins hus? — Sv. Jag fick veta den af hr Remy, fröknarnes lärare i litteraturen, som i går morgon skickat sin betjent till hotellet; han kom sjelf till mig med sin hustru och berättade förloppet; de togo mig med sig hem till dem, vid gatan Ferme des Matherins, der jag stannade qvar ända till kl. 8 på aftonen, då en polisagent kom att söka mig. Fr. Hvarföre lemnade ni fru Lemaires pension i ett sådant ögonblick? — Sv. Herr och fru Remy funno mig så uppskakad, att de icke ville lemna mig, utan öfvertalade mig att medfölja dem. Jag hade sagt hvart jag gick åt fru Lemaire, som derom underrättade polisagenterna; jag känner icke hvarför de stannade vid fru Lemaires port och ej kommo att söka mig, der de visste att jag fanns. Fr. Ni känner säkert, att svåra anledningar förekomma emot hr de Praslin, att han skall hafva mördat sin maka? — Sv. O nej! nej, min herre! Sägen icke det; det är omöjligt. Han kunde icke se något af sina barn lida. Nej, sägen icke svåra anledningar... det är väl endast en misstanka, som icke kan rättfärdiga sig! (I det hon faller på knä och knäpper ihop händerna:) O, säg mig det, min herre! jag ber eder. Min Gud! mitt samvete säger mig, att det icke är så. Men om han ändå hade gjort det! O! då vore jag den brottsliga, jag, som så mycket älskat hans barn; jag har icke kunnat finna mig i mitt öde; jag har skrifvit bref till dem, bref, dem ni skall få se, min herre. Jag sade, att jag icke skulle kunna lefva, att jag fann mig öfverlemnad åt fattigdom och elände, jag var ett fattigt, öfvergifvet barn, utan tillgångar, utan annat stöd, än en gammal morfar, som är hård och som hotat undandraga mig det lilla han gjorde för mig. Jag var förskräckt för den framtid, som hotade mig. O! jag hade orätt! Jag hade bordt säga dem, att jag fann mig i min ställning, att jag kunde lefva lycklig i min lilla kammare, glömma mig sjelf och älska deras moder; men jag har icke gjort något af detta. Då jag lemnade deras hus, var jag förtviflad till den grad, att jag önskade mig döden. Jag hade en flaska opiidroppar; jag drack den; men man återkallade mig olyckligtvis till lifvet, och lifvet var för mig ändå bra dystert. Under sex års tid hade jag varit så lycklig i deras hus, bland dessa barn, som älskade mig och dem jag älskade mera än lifvet! Lifvet var mig odrägligt, dem förutan, och att jag sagt detta är mitt brott; det är jag, som är brottslig, skrif det, min herre, skrif det. Han har begärt det olyckliga brefvet för min upprättelse ), hon har nekat att skrifva det, och då... O! det är jag, som är brottslig, skrif det! Fr. En dylik öfverspänning kan icke härleda sig bloit från de känslor, som kunde existera mellan barnen och er. Är det till barnen ensamt, som ni skrifvit det förtviflade bref, hvarom ni talat? — Sv. Ja, min herre; exaltation kan följa på alla slags känslor: fattar ni icke det? Och sedan, då jag såg hr de Praslin, så god, så ädelmodig emot mig, vill jag icke svara för, att i den tillgifvenhet jag hyste för barnen, det icke blandade sig en ömhet, en liflig ömhet för deras fader; men aldrig, aldrig har jag i detta hus gifvit anledning till oro eller äktenskapsbrott; af aktnivg för barnen skulle jag aldrig hafva gjort det; jag skulle ansett mig hafva fläckat mina flickors panna, om jag kysst dem sedan jag blifvit brottslig. Kan man icke fatta, alt det är möjligt att älska på ett hederligt sätt? Jag inser, att jag haft orätt i att begagna ordet: mina flickor, som jag dock först användt. sedan j:g skrifvit dem till. Jag kallade dem mina barn någon gång, då jag talade till hela den lilla hopen. Fr. Delades icke denna öfverspänning, denna känsla af ömhet af hr de Praslin? — Sv. Nej; hertigen visade mot mig hvarken ömhet eller öfverspänning af ömhet, men barnen voro olyckliga; de ledo till sin helsa, deras moder handterade dem hårdt. Fr. Men om man föreställde sig, att herr de Praslin vore upphof till brottet, skulle man väl icke kunna tro, att han gjort det för att försvara barnen mot en elak behandling af deras moder? — Sv. Nej, min herre, det kunde icke vara orsaken; hvad som retade honom, hvad som bragte honom utom sig var fruktan för en process om äktenskapsskilnad, hvarmed hertiginnan hotat honom. Han såg deri en stor olycka för sina barn, ett förderf för deras framtid, och han var beredd att göra allt, för att undvika det. Hen hade blifvit prevenerad om rättegången af hr Ricn, notarie, som gifvit mig sjelf avis derom; abbe Gallard hade äfven förberedt mig derpå och hertigen bade bedt mig underkasta mig hertiginnan i allt hvad hon ville, och jag hade lofvat honom det, om jag också skulle uppoffra mig på allt sätt. När nu ett dåligt rykte började sprida sig, hade jog icke mod att göra det, och jag har begärt detta olyckliga bref, som förderfvat allt, ty fru Lemaire fann sig icke tillfredsstäl:d af brefvet uiaf den 49 Juni, som ni bör hafva funnit bland öfriga papper i min byrå. , Fr. Vi hafva zu kommit långt ifrån hvåd som tycktes följa af edra första svar, rörande naturen af de känslor, com från er skiljde hertiginnan de Praslin. Det är icke nu fråga om OM bn fe pr -— ch AS TA — i AR UN AA e rr. mm ran — — Am Sm åg mm