verkas; men graden af dess straffbarhet beror på
förhållandet personerna emellan. Om de sålunda
sammanlefvande älska hvarandra såsom makar samt
kristligen vårda och uppfostra sina barn, böra de väl
icke derföre, att de ej iakttagit yttre former, under-
kastas en så hård bestraffning. Talaren känner att
kristna församlingen existerat i 1200 år innan ännu
vigsel var allmänt antagen 5) Jag medger att be-
dragaren och förföraren må brännmärkas, men den,
hvilken såsom make eller fader söker godtgöra hvad
han felat, bör betraktas ur en annan synpunkt.
Komminister Ignell hade ej trott, att afklä-
dande af embe:e vore något vanärande straff.
Då han yttrat, att hvar och en, som bröte
emot 6:te budet, borde afsättas, hade det varit
derför, att han ej ansåge en sådan person skick-
lig till sitt. embetes utöfvande.
Hvad konkubinatet beträffade, hade samhäl-
let, äfven före kristendomens införande, fordrat
akttiagande af vissa former, förrän man och
qvinna började lefva tillsammans, och ehvad
dessa former voro religiösa eller borgerliga,
borde de e:terlefvas, så länge de voro af lagen
föreskrifna.
Hr revisionssekreteraren Quensel hemställde
att, då motionären förklarat, det 4778 års för-
fattning ej verkat till ökande af det onda, utan,
rätt tillimpad, tvärtom bör verka godt, de nyss
afgilna yttranderna ej måtte föranleda till nå-
son annan åtgärd, än att bestyrelsen tackade
talarne för de vackra tankar de uttryckt, och
vid motionens behandling läte af de framlagda
srunderna leda sig. 1)3 (Forts.)
) Se Schlyter Jurid. Afhandlingar sid. 153—157.
Det vore intressant att se, huru många både
civila och andliga embetsmän herr IN finge qvar
efter en dylik utgallring.