med Hans lara, som, Yla Iiragan om antcHSKaps bryterskans stenande, sade: Den som känner sig fri, han kas:e första stenenn. — Hvilken djup kännedom af menniskobjertat hade icke Han, som yttrade dessa ord — — Han visste nog, att knappast något brott gilfves, som har så många nyancer och gradationer, som kyskhetsbrottet, samt att lagstiftaren endast kan bestraffa den i dagen trädande lasten, under det den i det fördolda utöfvade kan hafva ännu rysligare följder för både kropp och själ. — Af den offentliga kyrkoplikten bör motionären hafva erfarit hvad en tvungen bikt uträttar — — att den snarare förbitlltrar emot än förenar med kyrkan den derifrån fallne. — Jag vill visserligen att den sålunda fallne skall försona sig med kyrkan, men denna försoning bör ej blifva ett tvång, utan framkallas genom ett inre hehof, väckt af den inverkan, hvarje kraftig förkunnare af Herrans ord plägar hafva på åhörares bjertan; och då bör den enskilda skriften verkställas, icke, såsom wu, i närvaro af en obildad, ofta rå kyrkobetjening, utan ij; endast inför Gud och själasörjaren, eller i närvaro lj af det vittne, botgörerskan sjelf medförer, och saken af den andliga hållas hemlig. En sådan bikt skall säkert blifva Honom, som såg till synderskan, vida behagligare, än den som motionären !? vill genom laga åtgärder uttvinga. Dessutom talarl! motionären blott om qvinnans, men ej om man-l nens befordrande till kyrkoplikt, hvilket är en storl; orättvisa, ty, som nämndt är, bör hon anses såsom den mindre vållande och såsom den -der redan fått: lida syndens straff, samt derföre bör behandlas med en försigtighet och skonsamhet, som förföraren deremot icke förtjenar. 3:0 Motionären föreslår vidare, att fadren, hvilket stånd han än må tillböra, ålades att underhålla barnet, eller, derest han detta nekade, enligt lag dömdes, att genom allmänt arbete gälda hvad barnets inlösning i någon publik uppfostringsanstalt kostade. — Häremot anmärkes, dels att nu gällande lag ej gör afseende på slånd, dels att, i fall fadren nekar att utgifva ådömd underhållskostnad, kan han derföre inmanas i bysättningshäkte; hvadan gällande författningar i detta fall göra till fyllest, blott de troget tillämpades. Men att genom de nu af motionären föreslagna åtgärder inom ganska kort tid en gräns för den nu så underlättade, osedliga sammanlefnaden skulle sättas, tror jag ingalunda. — Då i enlighet härmed qvinnan komme att, tvärt emot rättvisan, . strängast behandlas, blefve följden, enligt hvad jag : förr sagt, barnamordens tillväxt, och en sådan lagstiftning skulle föranleda ett värre ondt, än den ville bota i detta ömtåliga förhållande. Det är Reiigionsoch Sedoläraren, som härvid har att verka det mesta, Lagstiftaren det minsta. Mångahanda äro de botemedel, som erfordras. Ti-! den tillåter mig blott att antyda ett, nemligen: En bättre uppfostran hos de bättre klasserna il vårt samhälle. — Jag säger de bättre, emedan desse . verka mera ondt genom sjelfva exemplet än de öfriga — att bättre mödrar ville hos sina söner från barndomen inplanta, jemte en sann och djup religiös anda och gudsfruktan, hvarförutan intet godt kan uträttas, i sammanhang dermed, en samvelsgrann aktning för qvinnans oskuld, lära dem att dess förförare begår ett brott, som knappast kan försonas genom den vilsefördas tagande till äkta; att hvarje fader för ett oäkta barn har samma pligter och ansvar som fader till ett äkta — lära sinal döttrar att hos mannen värdera stadga och samvetsgrannhet, äfven i detta afseende, högre än flärdens utmärkelser, att draga i betänkande att skänka sin hand åt en man, öfver hvilken, för att nyttja vår store Geijers ord, späda munnar ultala sin förbannelsen, eller som i detta fall icke uppgjort sinl räkning med menskligheten. Ja, det fordras äfven, utom allt annat, att inlära en bättre aktning för qvinnan hos hela vår naton. — Jag säger vår, ty utomlands är det annorlunda. — Der kan, t. ex. ett fruntimmer, utan följeslagare ! eller beskydd, intagaplats å ångfartyg, jernvägar o. s. V., och resa ensamt, om hon vill, 400 mil, utan att, så framt hon ej dertill sjelf ger anledning, med missaktning bemötas eller af någon till sin qvinliga heder förnärmas. — I sjelfva den för sin lättsinniga lefnad så beryktade staden Paris måste de såkallade filles publiques genom utmärkande klädsel, hvita hattar, viftande näsdukar o. s. v., ge tillkänna hvilken klass de tillhöra, ty annars är det ingen, som; närmar sig dem. — I vår hufvudstad deremot kan visst icke ett fruntimmer få gå sin ärliga väg fredad fram på alla gator, och det midt på ljusa dagen,! om hon är ensam och obeskyddad, och hon kan det ingenstädes, sedan mörkret inträdt. — I qvinnans bemötande härstädes röjer sig en råhet, hvilken! vi skola hoppas måste ge vika för en stigande bildning och förbättrad uppfostran. Jag slutar alltså min framställning med att upprepa följande, af visdom talande ord hos vår vid förra tillfället åberopade lagtolkare !!): Men icke heller är här hulpet med blotta strafflagar. Den sjuka menniskan botas ej med stryk. Såret måste läkas inifrån; roten till det onda måste uppsökas och uppryckas. Folkets inre förädling år här det rätta och enda botemedletn — — — — Hr komminister Ignell höll ett längre föredrag, hvaruti han förordade upplifvandet i hufvudstaden af bruket å landsbygden, att både fadren och modren till ett oäkta barn erlägga böter till kyrkan. Han ansåg det likgilizt, om denna plikt erlades offentligt eller enskildt! till presten, blott den erlades; ty den skulle alltid utgöra en påminnelse, att ett brott vore begånget. Talaren hade på förhand öfvertänkt hvad som vore i lagstiftningsväg att göra tilll förekommande af den nu rådande osedligheten; men Han kunde icke återhålla den tanken, att väl vore om en lag utfärdades, som stadgade,l att den statens embetseller tjensteman, som gör sig skyldig till öfverträdelse af 6:te budet eller lefver i konkubinat, bör från sin syssla afsättas, emedan hvarje offentlig embetsman är en styrande person, och den, som ej är istånd att styra sina egna begär, ej kan ant2gas vara skicklig till att styra andra eller ega sann, kristlig bildning. Det hade yttrats, att det ifrågavarande onda måste häfvas genom andliga medel, talaren ansåg detta rätt; men som den andliga vården hvilar hufvudsakligen på presterskapet, hemställde han, huruvida den kyrkliga organisationen är sådan, att: presterna kunna något uträtta. Vilkoren för deras förmåga att kunna verka vore: en bestämd lönereglering, på annat sätt, än nu, inrättade och flitigare besökte husförhör, ty nu är förhållandet t. ex. i Catharine församling, att af de 900—4000 personer blott 30—40 komma, af hvilka de flesta äro barn; samt församlingarnes minskande eller sijälavår