med Hans lara, som, Yla Iiragan om antcHSKaps
bryterskans stenande, sade: Den som känner sig
fri, han kas:e första stenenn. — Hvilken djup
kännedom af menniskobjertat hade icke Han, som
yttrade dessa ord — — Han visste nog, att knap-
past något brott gilfves, som har så många nyancer
och gradationer, som kyskhetsbrottet, samt att lag-
stiftaren endast kan bestraffa den i dagen trädande
lasten, under det den i det fördolda utöfvade kan
hafva ännu rysligare följder för både kropp och
själ. — Af den offentliga kyrkoplikten bör motio-
nären hafva erfarit hvad en tvungen bikt uträttar
— — att den snarare förbitlltrar emot än förenar
med kyrkan den derifrån fallne. — Jag vill visser-
ligen att den sålunda fallne skall försona sig med
kyrkan, men denna försoning bör ej blifva ett tvång,
utan framkallas genom ett inre hehof, väckt af den
inverkan, hvarje kraftig förkunnare af Herrans ord
plägar hafva på åhörares bjertan; och då bör den
enskilda skriften verkställas, icke, såsom wu, i när-
varo af en obildad, ofta rå kyrkobetjening, utan ij;
endast inför Gud och själasörjaren, eller i närvaro lj
af det vittne, botgörerskan sjelf medförer, och sa-
ken af den andliga hållas hemlig. En sådan bikt
skall säkert blifva Honom, som såg till synder-
skan, vida behagligare, än den som motionären !?
vill genom laga åtgärder uttvinga. Dessutom talarl!
motionären blott om qvinnans, men ej om man-l
nens befordrande till kyrkoplikt, hvilket är en storl;
orättvisa, ty, som nämndt är, bör hon anses såsom
den mindre vållande och såsom den -der redan fått:
lida syndens straff, samt derföre bör behandlas med
en försigtighet och skonsamhet, som förföraren der-
emot icke förtjenar.
3:0 Motionären föreslår vidare, att fadren, hvil-
ket stånd han än må tillböra, ålades att underhålla
barnet, eller, derest han detta nekade, enligt lag
dömdes, att genom allmänt arbete gälda hvad bar-
nets inlösning i någon publik uppfostringsanstalt
kostade. — Häremot anmärkes, dels att nu gäl-
lande lag ej gör afseende på slånd, dels att, i
fall fadren nekar att utgifva ådömd underhållskost-
nad, kan han derföre inmanas i bysättningshäkte;
hvadan gällande författningar i detta fall göra till
fyllest, blott de troget tillämpades.
Men att genom de nu af motionären föreslagna
åtgärder inom ganska kort tid en gräns för den
nu så underlättade, osedliga sammanlefnaden skulle
sättas, tror jag ingalunda. — Då i enlighet här-
med qvinnan komme att, tvärt emot rättvisan, .
strängast behandlas, blefve följden, enligt hvad jag :
förr sagt, barnamordens tillväxt, och en sådan
lagstiftning skulle föranleda ett värre ondt, än den
ville bota i detta ömtåliga förhållande.
Det är Reiigions- och Sedoläraren, som härvid
har att verka det mesta, Lagstiftaren det minsta.
Mångahanda äro de botemedel, som erfordras. Ti-!
den tillåter mig blott att antyda ett, nemligen:
En bättre uppfostran hos de bättre klasserna il
vårt samhälle. — Jag säger de bättre, emedan desse .
verka mera ondt genom sjelfva exemplet än de öf-
riga — att bättre mödrar ville hos sina söner från
barndomen inplanta, jemte en sann och djup reli-
giös anda och gudsfruktan, hvarförutan intet godt
kan uträttas, i sammanhang dermed, en samvels-
grann aktning för qvinnans oskuld, lära dem att
dess förförare begår ett brott, som knappast kan
försonas genom den vilsefördas tagande till äkta;
att hvarje fader för ett oäkta barn har samma plig-
ter och ansvar som fader till ett äkta — lära sinal
döttrar att hos mannen värdera stadga och samvets-
grannhet, äfven i detta afseende, högre än flärdens
utmärkelser, att draga i betänkande att skänka sin
hand åt en man, öfver hvilken, för att nyttja vår
store Geijers ord, späda munnar ultala sin för-
bannelsen, eller som i detta fall icke uppgjort sinl
räkning med menskligheten.
Ja, det fordras äfven, utom allt annat, att inlära
en bättre aktning för qvinnan hos hela vår naton.
— Jag säger vår, ty utomlands är det annorlunda.
— Der kan, t. ex. ett fruntimmer, utan följeslagare !
eller beskydd, intaga- plats å ångfartyg, jernvägar o.
s. V., och resa ensamt, om hon vill, 400 mil, utan
att, så framt hon ej dertill sjelf ger anledning, med
missaktning bemötas eller af någon till sin qvinliga
heder förnärmas. — I sjelfva den för sin lättsinniga
lefnad så beryktade staden Paris måste de såkallade
filles publiques genom utmärkande klädsel, hvita
hattar, viftande näsdukar o. s. v., ge tillkänna hvil-
ken klass de tillhöra, ty annars är det ingen, som;
närmar sig dem. — I vår hufvudstad deremot kan
visst icke ett fruntimmer få gå sin ärliga väg fredad
fram på alla gator, och det midt på ljusa dagen,!
om hon är ensam och obeskyddad, och hon kan det
ingenstädes, sedan mörkret inträdt. — I qvinnans
bemötande härstädes röjer sig en råhet, hvilken!
vi skola hoppas måste ge vika för en stigande bild-
ning och förbättrad uppfostran.
Jag slutar alltså min framställning med att upp-
repa följande, af visdom talande ord hos vår vid
förra tillfället åberopade lagtolkare !!): Men icke
heller är här hulpet med blotta strafflagar. Den
sjuka menniskan botas ej med stryk. Såret må-
ste läkas inifrån; roten till det onda måste upp-
sökas och uppryckas. Folkets inre förädling år
här det rätta och enda botemedletn — — — —
Hr komminister Ignell höll ett längre före-
drag, hvaruti han förordade upplifvandet i huf-
vudstaden af bruket å landsbygden, att både
fadren och modren till ett oäkta barn erlägga
böter till kyrkan. Han ansåg det likgilizt,
om denna plikt erlades offentligt eller enskildt!
till presten, blott den erlades; ty den skulle
alltid utgöra en påminnelse, att ett brott vore
begånget. Talaren hade på förhand öfvertänkt
hvad som vore i lagstiftningsväg att göra tilll
förekommande af den nu rådande osedligheten;
men Han kunde icke återhålla den tanken, att
väl vore om en lag utfärdades, som stadgade,l
att den statens embets- eller tjensteman, som
gör sig skyldig till öfverträdelse af 6:te budet
eller lefver i konkubinat, bör från sin syssla
afsättas, emedan hvarje offentlig embetsman är
en styrande person, och den, som ej är istånd
att styra sina egna begär, ej kan ant2gas vara
skicklig till att styra andra eller ega sann, krist-
lig bildning.
Det hade yttrats, att det ifrågavarande onda
måste häfvas genom andliga medel, talaren an-
såg detta rätt; men som den andliga vården
hvilar hufvudsakligen på presterskapet, hem-
ställde han, huruvida den kyrkliga organisatio-
nen är sådan, att: presterna kunna något ut-
rätta. Vilkoren för deras förmåga att kunna
verka vore: en bestämd lönereglering, på annat
sätt, än nu, inrättade och flitigare besökte hus-
förhör, ty nu är förhållandet t. ex. i Catharine
församling, att af de 900—4000 personer blott
30—40 komma, af hvilka de flesta äro barn;
samt församlingarnes minskande eller sijälavår-