samilngar ett nara lika antal med atv aktas, Ja alle
ven öfverstiger dem, om man räknar årligen de död-!tr
föddas stora mängd, uppkommen genom de lättsin- v(
niga mödrarnes gudlöshet och missvård af fostren.!d.
Ej underligt då, att fattigpersonalen så förfärligt k
tillväxt år ifrån år, och att våra dagar skådat ett
hittills alldeles okändt slägte af dessa hem- och se-
deslösa unga varelser, som fylla dagligen torg och
gator. Vi vilja ej härvid tala om det hån af dö-S5I
pelsens heliga sakrament, som bland oss begås, dåhi
ingen kristlig uppfostran för de arma barnen följer: !m
sjelfva barnamorden, som genom ifrågavarande kun- gl
gabref skulle förminskas, hafva tvärtom, genom den z3,
allmänna slappheten i seder och tänkesätt förökats;
ifrån att under de 20 åren, närmast före 1778, vara öJ
i Sverige inalles 147, uppgå de inom nu sednast
förflutne. 20 år till icke mindre, än 248, enligt del!?
i riksstånden inlemnade statistiska tabeller; så attle
när folkmängden under tiden antages hafva ökatshi
med hälften, hafva barnamorden derunder tilltagit!h
med två tredjedelar. på
Detta om anledningen till den så mycket tadladelq;
och obehörig ansedda motionen: nu äfven något om
sättet för framgången af densamma.
Redan förut har motionären i detta ämne offent-
ligen uttalat sin mening derom, att han visserligen 0!
icke anser ett enskildt sällskap, såsom detta, hvar- In
ken kunna gifva sig till att lagstifta på egen hand,!r)
eller omedelbart petitionera hos regeringen. Lag ie
skapar ej heller sed, endast styrker och värnar den-g,
samma, der den finnes. Han har endast önskat att
så väl inom som utom Föreningen det allmänna
tänkandets uppmärksamhet skulle väckas å detta
förfärligt hotande samhällsonda. Och han kan icke SF
klaga att hafva misslyckats deruti, fastän, såsom det le
alltid händer vid en ny och outredd sak, med upp-
offring af sitt eget namn, ja, af heder och ära,
hvilka vederparterna genom de allrauslaste motivers
uppletande, kring land och rike icke hafva dragitM
i betänkande att beröfva honom. Detta betyder
dock föga eller intet. För kemmets helgd, som är
samhällets helgedom och hjerta, måste reformvän-
nerna i vår tid i första rummet kämpa. Falla de
ock — hvad gör det väl, endast öfver deras grafvar
en gång ett bättre tillstånd för det älskade fäder-i
neslandet uppväxer! r
Man har sagt, att detta förslag om upphäfvandelE
af Tredje Gustafs kungörelse vore ett tillbakaskri-
dande till en förgången tids barbari. För att här Vv
undvika ända till sjelfva skenet af något tillbaka-
skridande och isynnerhet för att vederlägga den
förevitade inkonseqvensen, att vilja införa straff, som al
skulle göra all förbättring för den ångrande omöj-2
lig, så oförenligt dessutom med alla sanna filantro-lA
piska sträfvanden; — så förklarar motionären, eftera
ett mognare genomläsande af det oftanämnda kun-
gabrefvet och dermed sammanhängande ecklesiastika lp,
lagbud, härmed högtidligen och öppet, att han all-
deles icke mera yrkar på något upphäfvande deraf.
Man besinne allenast att just detta kungliga brefs!
redan i, sitt första mom. ingalunda befriar denju
brottsliga qvinnan från undergåendet af cnskildin
kyrkoplikt, såsom allvarlig förmaning till förbättring, !D
utan tvärtom ålägger henne — hviiket äfven skerlg
alla rikets församlingar utom hufvudstaden, att
sjelfmant anmäla sig hos sin själasörjare till detta
andeliga samtal, som afslutas med bön till Gud om
försoning och upprättelse. Detta samtal beskrifves?
äfven uttryckligen huru det å skriftefadrens sidal
bör ske, neml. såsom hvarje enskild bekännelse, vid lo
embetets förlust med fullkomligt förtigande af per-le
sonens namn, vistelseort o. 8. V.; i följd häraf börle
r
p
förbrytelsen icke heller antecknas å prestbetyget.
Man har vidare sagt, att om fadren tvingades till
sitt barns underhåll, så skulle detta, enligt hvad
mean i andra länder trott sig finna, endast gifva !
näring och uppmuntran åt modrens lättsinne, då v
med hvarje barn, hon undfinge äfven flera årliga la
inkomster; men detta underhåll skulle ju ej tillfalla lp
modren, utan barnet eller uppfostrarena och vårda-
rena af barnet, samt kan ju äfven redan enligt svensk
lag utkräfvas?
Göre således hvarje prest i sin församling, lika-
som hvarje husfader i sitt hus, sin pligt till guds-
fruktans och sedlighetens bevakandei; och lättsinnet t
skall innan kort betydligt hämmas i sin framfart. (2
Det är sannt: det 6:te mom. i oftanämnde kung-s
liga påbud förbjuder, vid böter, att förebrå en lä-s
grad qvinna dess förbrytelse, samt det 7:de tilläg-!g
ger, att man ej en gång får efterfråga hennes per- a
son och tillstånd om hon vil vara okänd. Äfven
den mest nitiske församlingsvårdare har ansett sin
verksamhet härigenom förlamad. Men att detta!
gäller alla andra, förnämligast en tanklös hjertlös!n
gäckande menighet, men icke religionens, sedlighe- hk
tens och således äfven den rätta, kristliga kyrko- s
tuktens handhafvare, det är klart, så väl genom t
jemförelsen med A:sta mom. af samma bref, som ls
äfven med den kongl. förklaringen deraf af den 23 1
Mars 1807, som säger att en lägrad -gvinna skall
af prest absoiveras, äfven om hon efter brottets be- N
k
d
S
0
l
gående fått tillfälle till allmänt skriftermål och
nattvard, samt slutligen ännu mer af den kungl.
skrifvelsen af d. 1 Mars 1814, angående nya kyrko-
handbokens antagande, hvilken ålägger, enligt sittls
tre lje kap., hela Svea rikes presterskap, att fråga
först och främst hvilka barnet tilihörern. Motionä-
ren kan derföre icke förstå huru denna punkt kunnat
blifva så länge omtvistad eller missförstådd, ja i
hufvudstaden nästan helt och hållet uraktlåten.
Efterfrågandet är slutligen icke allenast lagligt
och anbefaldt, utan dessutom äfven af yttersta vigt
— icke blott i afseende på tillsynen om barnen,
utan äfven i och för anteckningar i kyrkoboken,lg
såsom vid arfsfrågor, vid äktenskaps ingående; att
ej, såsom nu, det inom Stockholms församlingar
kan hända, syster giftes med broder, fader med
dotter, moder med son: något som icke allenast alla
tiders kristna utan sjelfva hedningarna, enligt all-
männa redlighetskänslans och förnuftets bud, hafvalt
bannlyst. (
Hvad kan nu skyddsföreningen uti förevarande ll
fråga göra? Vi svare: intet annat än, enligt sin id, 1
i alla tidens frågor af hög moralisk vigt: söka be-;
arbeta allmänna tänkesättet för något bättre, så att:
likasom å ena sidan genom fortsatta vänliga upp-
muntringar och råd förbrytaren mot 4:de 5:te 7:de
eller 8:de Herrans bud, sedan han allvarligen bevi- il
sat sig vilja sin egen förbättring, må kunna åter-!:
förenas med samhället och om möjligt skyddas från 4
återfalln, — — så äfven brottslingen mot Herrans :
6:te bud om han ock å andra sidan allthittills blif-.
vit för litet af menniskors lagar drabbad genom enl,
motsatt alltför mycket skonande opinion — ja så!
skonsam, att äfven den mest ökände förförare och
vällusting, om han endast är rik och förnäm, i del!
mest lysande umgängeskretsar hyllas. Det måste
dock vara mer att röfva osku!d och salighet, än
penningar, heder och ära, ja till och med det kropps-
liga lifvet af sin medmenniska. Sådan måtte äf
den ädla, ännu okända gifvarinns
med sin donation af några
öfverlemnade till skyddsföreni
denna motions väckande derstädes, samt ut Ittryc ok
bestämd till grundande ar en Asyl för fallna