pa ULIv MMM: 7, 8 00 BH TR
förbytt; det tycktes följaktligen vara en ny sol, en
ny himmelens herre, en ny Bal.
Man finner således, att det måste hafva uppkom-
mit fv:nre, hvarann i visst fall motsatta religions-
systemer om Bal eller Solen. Det ena skapade en
mythkedja, som inom sin krets bevarade minnet af
den fordna (antediluvianska) solen, från hvilken
man icke visste något annat än välsignelserikt och
godt. Han var kärlekens, fromhetens, oskuldens
(vidare: skönhetens, sångens, den rena glädjens, fri-
hetens, herdelifvets), milda, höga ande. Det var
den förste, store Bal, infallande med Hinduernes
Mahabali (eller Mahabad), den helleniske (ioniske,
men ej doriske) Apollon, och Skandinaviens Baldur
den Gode. Det andra, jemförelsevis yngre religions-
systemet, deremot, slöt sig till sjelfva förstörelsen
(öfversvämningen — floden — och de rundtom-
kring rytande vulkanerna) såsom sin utgångspunkt.
Dessa skräckfenomener voro här identifierade med
himmelens herre sjelf, med gudomen och med so-
len, från hvilken all verldsstyrande kraft ansågs
komma, så att det grufliga, man utstod, ej kunde
hafva någon annan grund. Då solen i början icke
lyste alls, men sedan syntes gå i en alldeles annan
bana, följaktligen togs för en annan sol, än den
gamla, kände man icke dennes lynne ännu, men
befarade allt af honom äfven för framtiden:) man
trodde honom vara den, som under vulkanismens
ursinne hade uppstigit i de eldsprutande bergens
lågor, brinnande af hätskhet emot hela den lefvan-
de naturen, framför allt intagen af begär att för-
störa menniskornas och djurens slägten; hvarföre
han väl ock framgent skulle rasa emot dem. Så
uppkom mythen om denne andre (postdiluvianske)
Bal, förderfvaren, som icke ansågs lefva för annat
än vrede och hämnd, och från hvars nya förstörel-
ser menniskorna genom de rysligaste offer och hem-
skaste helgedomshandlingar sökte köpa sig frie.
Om detta å ena sidan tyder uppkomsten af det
Offerväscndr, man under otaliga skiftande gestalter
finner utbredt hos nästan alla jordens nationer, för-
färligare och värre, ju äldre folken äro (icke abso-
lut äldre, utan till tiden närmare Floden) och ju
mera deras tänkesätt blifvit fördjupade i en forn-
tida prestlärdoms falska mysticism, samt först ge-
nom ganska egna öfvergångar mildradt och utplå-
nadt, allt som folken mer och mer kemäktigats af
en religionsföreställning, deri kärnan består i tron
på en kärleksfull gudom igen; så inse vi å andra
sidan, att hvarje folk, hos hvilket man finner det
första af de tvenne mythsystemerna — det om
Bal såsom god och välgörande — hos sig bevarat
ell vida ursprungligare och högre minne om ur-
tiden (en tid före floden), än andra folk behållit
hos sig. Märkvärdigt är häruti den Skandinaviska
nordens urfolk framför alla andra Europas nuva-
rande nationer, emedan hos det ensamt mythen om
Baldur den Gode möter oss.
Historiska skäl, dem man stundom förbisett, men
som svårligen stå att alldeles förkasta, göra troligt,
att menniskor icke blott på en, men på flere upp-
höjdare eller i annat afseende dertill skickliga or-
ter räddade sig undan den allmänna planetariska
förstörelsen, och sålunda hvar för sig kunde bibe-
hålla ett eget minne, så väl om jordens och lifvets
tillstånd före den stora händelsen; som om sjelfva
tilldragelsens (kataklysmens) beskaffenhet, samt om
det slags nya lefnads- och tänkesätt, de eller deras
fäder straxt effer floden antagit. Traditionerna här-
om hafva nemligen den märkvärdigheten, att, ehu-
ruväl de alla så till vida äro sig lika, som de omiss-
känligen vidröra samma stora verldshändelse i det
hela, framstå dock de särskilda dragen i berättel-
serna, synnerligen om de räddade menniskorna, sins-
emellan så olika, att sägnerna icke gerna kunna
vara hemtade ifrån hvarandra. De synas angå an-
dra personer och andra orter, ehuru räddningen
skett undan en och samma förstörelse i det hela:
den allmänna Vulcano-neptunismen. Likasom det
derföre är säkert, att trakten vid Kaukasus och A-
rarat utgjort ett apobaterion, en afstignings- eller
räddningspunkt för menniskor, som der frälst sig
undan öfversvämningen, och hvilkas skildring häraf
finnes förvarad i Noachidernes berättelse; så torde
äfven någon högre del af den Skandinaviska norden
hafva varit ett (hvad grekerne kallade) apobaterion
för andre. Voluspas framställning cm Baldurs död,
Surturs brand, den nya himmelen och jorden cfter
Ragnarauk, Asks och Emblas uppkallande till lif
m. m., har så mycken olikhet med Pentateuchens
skildring, att man svårligen kan antaga dess hem-
tande derifrån. Dylikt kan man säga om en tredje
flodsaga: Ogygis och Deukaliors för Hellas. Sa-
tyauratas för Indien är ännu en annan. Den ba-
byloniskt-cufratensiska berättelsen om Xisuthros, li-
kasom Sanchoniatons urkund om den ur hafvet upp-
stigne Oannes, ansluta sig till ssmma ämne; men
stå dock alla, såsom traditioner på sin egen grund,
hvar för sig.
Skulle verkligen Skandinavien hafva varit en ort,
der någre undgingo den allmänna förstörelsen, så
kunde utan tvifyel dessa menniskor åt sina efter-
kommande öfverlemna ett särskildt minne om lif-
vet, jorden och tillståndet före öfversvämningen, så-
dant landet var, der de förut lefvat. En dylik för-
flodisk hågkomst bör af begripliga skäl vara högli-
gen vigtig. Hvarje folk af omedelbar antcdiluvi-
ansk härkomst måste nödvändigt betraktas såsom
en af de största märkvärdigheter i verldshistorien.
Emot våra häfdatecknare kan i allmänhet anmär-
kas, att de hittills alltför mycket sett den nordiska
mythologien såsom ett slags afslutad enhet för sig,
såsom en viss gudalära. Detta föreställningssätt
är skeft. Hela den religiösa, naturfilosofiska och
historiska skatt, sammanräknad, som vi numera för-
stå under namnet Nordisk Mythologi, utgör ett äg-
gregat af flere olika folkstammars föreställningar,
ofta sinsemellan stridande, men, der deicke äro det,
åtminstone ej sällan utgångna från källor, som i
grunden befinnas fremmande för hvarann, oaktadt
de under något sednare tidehvarf af förmedlantie
religionslärare blifvit sammanförde till ett. Då skil-
da stämmor förenades till ett politiskt helt, skulle
äfven deras dogmer sammansmältas eller upptagas
jemte hvarann i en högre enhet. AfZ
(Slutet följer.)
,
) Det är det ytligt förstådda eler falskt tagna
Kaussalitetsbegreppet, som varit en af de för-
nämsta källorna till menniskornas villfarelser.
Hvad vi här tala om, förnyar sig, ehuru i min-
dre skala, ganska ofta. Ej längesedan troddes
kometer vara orsaken till en mängd händelser på
jorden, som stodo i alldeles intet kaussal-förhål-
lande till kometerne; eller, omvändt, ensågs de-
ras ankomst sjelf förorsakad af sådana händelser,
som likväl betydde intet för dem. Ett hufvud-
vilkor för religionernas rening är utrotandet af
falska kaussalitets-tankar. Inga meningar hafva
sköflat menniskosinnet förfärligare, än de orätta
Orsakerna. Se, detta har kommit ef detta!
Detta har skett för dettal I alla tider hafva
Nifvets värsta spöken frammanats genom dylika
besvärjelseformler.