pa ULIv MMM: 7, 8 00 BH TR förbytt; det tycktes följaktligen vara en ny sol, en ny himmelens herre, en ny Bal. Man finner således, att det måste hafva uppkommit fv:nre, hvarann i visst fall motsatta religionssystemer om Bal eller Solen. Det ena skapade en mythkedja, som inom sin krets bevarade minnet af den fordna (antediluvianska) solen, från hvilken man icke visste något annat än välsignelserikt och godt. Han var kärlekens, fromhetens, oskuldens (vidare: skönhetens, sångens, den rena glädjens, frihetens, herdelifvets), milda, höga ande. Det var den förste, store Bal, infallande med Hinduernes Mahabali (eller Mahabad), den helleniske (ioniske, men ej doriske) Apollon, och Skandinaviens Baldur den Gode. Det andra, jemförelsevis yngre religionssystemet, deremot, slöt sig till sjelfva förstörelsen (öfversvämningen — floden — och de rundtomkring rytande vulkanerna) såsom sin utgångspunkt. Dessa skräckfenomener voro här identifierade med himmelens herre sjelf, med gudomen och med solen, från hvilken all verldsstyrande kraft ansågs komma, så att det grufliga, man utstod, ej kunde hafva någon annan grund. Då solen i början icke lyste alls, men sedan syntes gå i en alldeles annan bana, följaktligen togs för en annan sol, än den gamla, kände man icke dennes lynne ännu, men befarade allt af honom äfven för framtiden:) man trodde honom vara den, som under vulkanismens ursinne hade uppstigit i de eldsprutande bergens lågor, brinnande af hätskhet emot hela den lefvande naturen, framför allt intagen af begär att förstöra menniskornas och djurens slägten; hvarföre han väl ock framgent skulle rasa emot dem. Så uppkom mythen om denne andre (postdiluvianske) Bal, förderfvaren, som icke ansågs lefva för annat än vrede och hämnd, och från hvars nya förstörelser menniskorna genom de rysligaste offer och hemskaste helgedomshandlingar sökte köpa sig frie. Om detta å ena sidan tyder uppkomsten af det Offerväscndr, man under otaliga skiftande gestalter finner utbredt hos nästan alla jordens nationer, förfärligare och värre, ju äldre folken äro (icke absolut äldre, utan till tiden närmare Floden) och ju mera deras tänkesätt blifvit fördjupade i en forntida prestlärdoms falska mysticism, samt först genom ganska egna öfvergångar mildradt och utplånadt, allt som folken mer och mer kemäktigats af en religionsföreställning, deri kärnan består i tron på en kärleksfull gudom igen; så inse vi å andra sidan, att hvarje folk, hos hvilket man finner det första af de tvenne mythsystemerna — det om Bal såsom god och välgörande — hos sig bevarat ell vida ursprungligare och högre minne om urtiden (en tid före floden), än andra folk behållit hos sig. Märkvärdigt är häruti den Skandinaviska nordens urfolk framför alla andra Europas nuvarande nationer, emedan hos det ensamt mythen om Baldur den Gode möter oss. Historiska skäl, dem man stundom förbisett, men som svårligen stå att alldeles förkasta, göra troligt, att menniskor icke blott på en, men på flere upphöjdare eller i annat afseende dertill skickliga orter räddade sig undan den allmänna planetariska förstörelsen, och sålunda hvar för sig kunde bibehålla ett eget minne, så väl om jordens och lifvets tillstånd före den stora händelsen; som om sjelfva tilldragelsens (kataklysmens) beskaffenhet, samt om det slags nya lefnadsoch tänkesätt, de eller deras fäder straxt effer floden antagit. Traditionerna härom hafva nemligen den märkvärdigheten, att, ehuruväl de alla så till vida äro sig lika, som de omisskänligen vidröra samma stora verldshändelse i det hela, framstå dock de särskilda dragen i berättelserna, synnerligen om de räddade menniskorna, sinsemellan så olika, att sägnerna icke gerna kunna vara hemtade ifrån hvarandra. De synas angå andra personer och andra orter, ehuru räddningen skett undan en och samma förstörelse i det hela: den allmänna Vulcano-neptunismen. Likasom det derföre är säkert, att trakten vid Kaukasus och Ararat utgjort ett apobaterion, en afstigningseller räddningspunkt för menniskor, som der frälst sig undan öfversvämningen, och hvilkas skildring häraf finnes förvarad i Noachidernes berättelse; så torde äfven någon högre del af den Skandinaviska norden hafva varit ett (hvad grekerne kallade) apobaterion för andre. Voluspas framställning cm Baldurs död, Surturs brand, den nya himmelen och jorden cfter Ragnarauk, Asks och Emblas uppkallande till lif m. m., har så mycken olikhet med Pentateuchens skildring, att man svårligen kan antaga dess hemtande derifrån. Dylikt kan man säga om en tredje flodsaga: Ogygis och Deukaliors för Hellas. Satyauratas för Indien är ännu en annan. Den babyloniskt-cufratensiska berättelsen om Xisuthros, likasom Sanchoniatons urkund om den ur hafvet uppstigne Oannes, ansluta sig till ssmma ämne; men stå dock alla, såsom traditioner på sin egen grund, hvar för sig. Skulle verkligen Skandinavien hafva varit en ort, der någre undgingo den allmänna förstörelsen, så kunde utan tvifyel dessa menniskor åt sina efterkommande öfverlemna ett särskildt minne om lifvet, jorden och tillståndet före öfversvämningen, sådant landet var, der de förut lefvat. En dylik förflodisk hågkomst bör af begripliga skäl vara högligen vigtig. Hvarje folk af omedelbar antcdiluviansk härkomst måste nödvändigt betraktas såsom en af de största märkvärdigheter i verldshistorien. Emot våra häfdatecknare kan i allmänhet anmärkas, att de hittills alltför mycket sett den nordiska mythologien såsom ett slags afslutad enhet för sig, såsom en viss gudalära. Detta föreställningssätt är skeft. Hela den religiösa, naturfilosofiska och historiska skatt, sammanräknad, som vi numera förstå under namnet Nordisk Mythologi, utgör ett äggregat af flere olika folkstammars föreställningar, ofta sinsemellan stridande, men, der deicke äro det, åtminstone ej sällan utgångna från källor, som i grunden befinnas fremmande för hvarann, oaktadt de under något sednare tidehvarf af förmedlantie religionslärare blifvit sammanförde till ett. Då skilda stämmor förenades till ett politiskt helt, skulle äfven deras dogmer sammansmältas eller upptagas jemte hvarann i en högre enhet. AfZ (Slutet följer.) , ) Det är det ytligt förstådda eler falskt tagna Kaussalitetsbegreppet, som varit en af de förnämsta källorna till menniskornas villfarelser. Hvad vi här tala om, förnyar sig, ehuru i mindre skala, ganska ofta. Ej längesedan troddes kometer vara orsaken till en mängd händelser på jorden, som stodo i alldeles intet kaussal-förhållande till kometerne; eller, omvändt, ensågs deras ankomst sjelf förorsakad af sådana händelser, som likväl betydde intet för dem. Ett hufvudvilkor för religionernas rening är utrotandet af falska kaussalitets-tankar. Inga meningar hafva sköflat menniskosinnet förfärligare, än de orätta Orsakerna. Se, detta har kommit ef detta! Detta har skett för dettal I alla tider hafva Nifvets värsta spöken frammanats genom dylika besvärjelseformler.