FORN-HISTORIENS BETYDELSE FÖR VISSA GRUNDBEGREPP I DE RELIGIÖSA IDERNA. (Forts. fr. gårdagsbl.) Ganska förklarligt är det under tiden, att hos de äldsta folk, som vår historia känner, minnet af Bal (himmelens herre) skall visa sig under gestalter, sinsemellan ganska olika. Antikast är han förknippad med föreställningen om godhet, mildhet, kärlek, oskuld, fromhet: det är en välgörande, menskligheten med välvilja omfattande genius; en nådefullt och välsignelserikt öfver oss nedstrålande sol. Den planetariska katastrof med vulkaniska utbrott af eld och neptuniska öfversvämningar, som förbrände och dränkte största delen af det fordna menniskolägtet, förstörde hela dess kultur och lade dess länder under vågorna, införde otvifvelaktigt nya läror, nya åsigter öfver gudomen, nya dogmer i religionen. Genom den förändrade ställning till solen och stjernorna (de himmelska makterna), hyaruti jorden och dess ånyo uppdykande länder kommo i och med en axial-förändring hos planeten, skulle för de här och der räddade menniskor, som öfverlefde händelsen och i minnet kunde jemföra himmelens förra utseende med dess närvarande, allt synas ombytt i slägtets förhållande till de högsta väsenden, som ansågos styra verlden. Fordna stjernbilder, gamla välbekanta konstellationer och gudamakter hade försvunnit från fästet eller vikit ned till horizonten, i stället att stråla som förr från zenith: nya, förut aldrig sedda, hade uppträdt på firmamentet. Hvad skulle väl detta betyda? Med hvilka faror