sten, de grymma förföljelserna emot personer, som råkade i onåd, samt den oerhörda bögdragenheten emot och likgiltigheten för dem som icke tillhörde adeln, det som redan förut med något skäl hade beredt sinnena till en misstänksamhet, hvilken satte det mythologiska elementet i rörelse, innan det kunde emottaga och behålla sådana intryck, som det här ofvan anförda. I sammanhang med frågan om hertigens af Praslin död synas äfven följande betraktelser af The Times vara märkvärdiga, i anseende tll den betydande ställning, som nämnde tidning intager ibland den engelska publiken: Hertigens af Praslin sjelfmord i cellfängelset i Luxembourg,, heter det, har lika mycket besvikit den offentliga rättvisans kraf och folkets rättmätiga anspråk. Huru, eller när, eller hvar den eländige mördaren erhållit det gift, som satt honom i stånd att undkomma en undersökning, som icke kunde haft avnst resultat än schavotten för honom sjelf, och infami för barnen till det olyckliga fruntimmer, som häan på ett så barbariskt sätt dödade, deröfver gifva de franska tidningarne icke någon tillfredsställande upplysning. Det antidynastiska partie!s påtagliga insinuationer och de ömkliga ursäkterna hos hofvets organer, peka båda åt samma slutsats, nemligen att det icke varit utan tillåtelse från ett högt uppsatt håll, som heriigen af Praslin kommit i besittning af medel att göra slut på sin usla varelse. Det är, äfven med den största önskan att vara lättrogen, omöjligt att fästa mycket afseende på de officiella uppgifterna om sättet, hvarpå hertigen begått sjelfmordet. Före de underrättelser vi i dag meddelat, hyste man allmänneligen den tron, att laudanum var det gift han hade användt. Det uppgafs, att han hade tömt den dödliga drycken hemma i sitt eget hus. De utmärktaste läkare i Paris tillkallades, för att föreskrifva motgift, men ända tills i går afton hörde vi icke något tvifvel yttras rörande gilftets beskaffenhet. An mera: det talades icke om hans försök till sjelfmord, förrän efter det ögonblick, då han redan var under polisens vård och i dess händer. Af de berättelser, hvilka vi dag ifrån dag publicerat, kan man inhemt2, att det icke alls var något tal om förgiftning förr, än hertigen redan var satt under en omsorgsull bevakning. Hr Allard och hens agenter äro icke personer, hvilkas vaksamhet det är lätt att undkomma. Fången kunde i deras närvaro omöjligen göra någon rörelse, ja, knappast andas, utan deras vetskap eller tillåtelse. Vi kunna sjelfva icke betvifla, att hertigen tagit gift vid två serskiida tillfällen. Första gången var det hemma hos honom sjelf; och då han blifvit återkallad till lifvet genom de läkares omsorger, som man mås!e tillkalla, så försågs han med medel att i cellfängelset i Luxembourg reparera det första misslyckade företaget. Det är föga tvifvel om, att han vid förra tillfället sväljde laudanum, och vid det sednare arsenik. Ett slags försäkran, som Journal des Dåebats afgifvit, att efter hans arresterande en flaska upptäcktes i fickan på hans natirock, hvilken flaska innehöll en blsndning af laudanum och arsenik, synes ytterligt otroligt. Brukar någon vanligen blanda dessa båda gifter? Nej! det var nödvändigt att först demonstrera bort laudanum och sedan arseniken, och derföre hittade man på den iden, att hertigen hade sväljt en blandning af båda. För att befria regeringen från misstankar, har det ytterligare förklarats, att denna komposition intogs före hertigens arrestering. Men detta öfverensstämmer alls icke med de hittills bekanta fakta. Hvad den andra dosen beträffar, så måste den hafva blifvit tömd i fängelset i Luxembourg, midt under ögonen på Allard och hans lodjursögda agenter. Kan man väl då motstå den slutsatsen, att hr Allard, när han tillät arrestanten att begå denna sjelfförstörelse, verkligen handlade med högvederbörligt tillstånd (upon high authority)? Om det så förhåller sig, så tvifla vi mycket på, huruvida regeringen haft en klok ingifvelse, när den tillåtit fången att undkomma rättvisans svärd. Det hade varit alldeles i sin ordning, att behandla detta såsom hvart och ett annat isoleradt brott, hvarmed vederbörande och deras system icke hade mer att skaffa, än med den lägsta missdådares, som kan blifva dragen inför kriminaldomstolarne. Betraktom för ett ögonblick sjelfva sakomständigheterna: hvad hade de väl att göra med politiken eller politiska personer? En person, på intet sätt utmärkt i sitt lands offentliga affärer, med undantag af silt namn och sin titel, inträder under nattens dödstystnad i sin sofvande hustrus rum och dödar henne med ett mordvapen, på ett sätt, som uppenbarar en särdeles grymhet. Orsaken till brottet var, .så vidt vi kunnat uppfatta detsamma, att hertiginnan hade, aftonen innan mordet begicks, häftigt förebrått honom någon opassande förtrolighet med ett fruntimmer, som varit guvernant för deras nio-barn. Hela saken var hvarken mer eller mindre än detta. Det är ock svårt att afgöra, i hvad mån begåendet af ett specielt brott kan tillskrifvas den moraliska atmosfer och det inytande, hvaraf den brottslige parten omgifves. Men säkert kunde ingenting vara mer stridande mot regeringens intressen, än den skandal, som i detta ögonblick uppstått från en sådan handlirg. Den kommer sannolikt att utöfva ett mera ogynnsamt inflytande på dess öden, ön