kan lyckas hindra det just vid denna tid an-
befallda utdrifandet af mohrerna ur spanska
riket, lyekas han dock genom. sitt inflytande
mildra mycket i dessa olyckliges öden. Bland
annat utverkar han tillstånd för de rikaste
bland dem att få qvarstanna i landet, och så
väl han som kungen hoppas att den rika dAl-
berique, Piquillos och Aixas far, skall jemte
sin familj begagna sig deraf; men den ädla och
rättskaffens gubben vill icke i faransstund öf-
vergifva sina lidande trosförvanter.
Schribes lifliga penna och utmärkta förmåga
att skapa öfverreskande situationer, samman-
väfva och åter upplösa de finaste och mest
snillrika intriger, har i denna roman, som hvi-
lar på en helt och hållet sann, historisk grund,
funnit ett värdigt fält. Luis Alliaga och flera
af de öfriga bär uppträdande personer äro hi-
storiska och skildrade i enlighet med hvad den
tidens författare berättat om dem.
Utan att taga sin tillflykt till orimligheter
och öjiverdrift i uppfinningen, har författaren
genom en rad af de mest omvexlande äfventyr
och händelser, som han låter hufvudpersonerna
genomgå, förstått att gifva sin bok eit så spän-
nande interesse, att säkerligen äfven den nog-
räknade och skarpt granskande läsaren icke
skall lägga boken ur hand förr än han hunnit
slutet.
I Sverige, likasom i Tyskland och Frankrike,
tyckes den romantiska kompositionen i allmön-
het nu vara på öfverging ifrån den, visserligen
kanske i många fall nyttiga, men likväl icke på
det artistiska området fullt befintliga, filosofe-
rande tendensen, för att mera utbilda sig iden
rent berättande konstarten. Detta, som alltid
utgjort den sannt episka genren, gifver då också
åt romanen, som utgör den nyare tidens epism,
ett högre rum; äfvensom den läsande all-
mänheten säkert mera anslås af berättelser om
lifligt och i tidens och folkets kostym väl skil-
drade händelser, ön af dogmatiserande skildrin-
gar, som hafva en god plats i deråt egnade af-
handlingar, men som, omklädde i historier och
inpassade i händelser, vanligen på en gång göra
dessa mindre väl skildrade, enär de hårdragas
för tendensens behof, och tillika sjelfva såsom
läror icke framstå så klart de å sin sida för-
tjensde. Härmed påstås dock för ingen del, att,
om personerna i romanen hafva en sådan ka-
rakter, och derjemte komma i sådana situatio-
ner, att de för tillfället föranledas eller tvingas
att yttra sig öfver några ämnen, bvarigenom de
blifva lirorika för läsaren, detta: icke skulle
kunna ske, eller till och med vara ganska godt.
Men man inser lätt, att det docerande, som
shärigenom särskildt uppstår, då är artistiskt på
sin plats, och icke tillkommit såsom en sido-
predizan af författaren eller författarinnan.