kan lyckas hindra det just vid denna tid anbefallda utdrifandet af mohrerna ur spanska riket, lyekas han dock genom. sitt inflytande mildra mycket i dessa olyckliges öden. Bland annat utverkar han tillstånd för de rikaste bland dem att få qvarstanna i landet, och så väl han som kungen hoppas att den rika dAlberique, Piquillos och Aixas far, skall jemte sin familj begagna sig deraf; men den ädla och rättskaffens gubben vill icke i faransstund öfvergifva sina lidande trosförvanter. Schribes lifliga penna och utmärkta förmåga att skapa öfverreskande situationer, sammanväfva och åter upplösa de finaste och mest snillrika intriger, har i denna roman, som hvilar på en helt och hållet sann, historisk grund, funnit ett värdigt fält. Luis Alliaga och flera af de öfriga bär uppträdande personer äro historiska och skildrade i enlighet med hvad den tidens författare berättat om dem. Utan att taga sin tillflykt till orimligheter och öjiverdrift i uppfinningen, har författaren genom en rad af de mest omvexlande äfventyr och händelser, som han låter hufvudpersonerna genomgå, förstått att gifva sin bok eit så spännande interesse, att säkerligen äfven den nogräknade och skarpt granskande läsaren icke skall lägga boken ur hand förr än han hunnit slutet. I Sverige, likasom i Tyskland och Frankrike, tyckes den romantiska kompositionen i allmönhet nu vara på öfverging ifrån den, visserligen kanske i många fall nyttiga, men likväl icke på det artistiska området fullt befintliga, filosoferande tendensen, för att mera utbilda sig iden rent berättande konstarten. Detta, som alltid utgjort den sannt episka genren, gifver då också åt romanen, som utgör den nyare tidens epism, ett högre rum; äfvensom den läsande allmänheten säkert mera anslås af berättelser om lifligt och i tidens och folkets kostym väl skildrade händelser, ön af dogmatiserande skildringar, som hafva en god plats i deråt egnade afhandlingar, men som, omklädde i historier och inpassade i händelser, vanligen på en gång göra dessa mindre väl skildrade, enär de hårdragas för tendensens behof, och tillika sjelfva såsom läror icke framstå så klart de å sin sida förtjensde. Härmed påstås dock för ingen del, att, om personerna i romanen hafva en sådan karakter, och derjemte komma i sådana situationer, att de för tillfället föranledas eller tvingas att yttra sig öfver några ämnen, bvarigenom de blifva lirorika för läsaren, detta: icke skulle kunna ske, eller till och med vara ganska godt. Men man inser lätt, att det docerande, som shärigenom särskildt uppstår, då är artistiskt på sin plats, och icke tillkommit såsom en sidopredizan af författaren eller författarinnan.