sådan, som våra egna begär afmålade den? har den instämt med de föreställningar, som andra gjorde sig om oss? Eller hafva vi icke funnit vårt hjerta, så väl som vår äregirighets förhoppningar, bedragna? Har icke den person vi uteslutande älskade, blifvit aflägsnad ifrån oss genom tvifvelsmål, eller också ryckt ifrån oss af dödens kalla hand? Ar icke det mil, hvartill vi sträfvade, mer aflägset än någonsin? Ar icke utsigten framför oss lika glädjelös som det tomma rummet bakom oss? Men nog bärom. Låtom oss fortsätta vår berättelse. Tolf år hafva således förflutit sedan den dag, då de händelser tilldrogo sig, som äro beskrifna i den föregående afdelningen af denna historia. Vi lefde på dentiden under Annas spira; vi äro nu vid början af Georg den Förstes regering. Vi öfverhoppa hela det ineilanliggande tidehvarfvet, och lemna ur sigte, enligt poetens ord, —— — allt hvad som alstrats Af detta vida svalg — — — för att återtaga vår berättelse vid början af Juni månad år 4743. ; En fredags eftermiddag i denna angenäma minad hände sig, att herr Wood, som för åtskilliga anzelägenheters u!rättande varit borta: större delen af dagen, återkom (kanske icke: alldeles utan afsigt) tidigare än han var väntad, till sitt hemvist vid Wychgatan i Drurylane.! Han ärnade just gå in i verkstaden, då, förundrad att ej höra der arbetas, han började misstänka, att en lärling, hvars flit han hade an-:; ledning betvilla, försummade det göromål, som ! blifvit honom ålagdt. Intagen af denna föreställning, dröjde han en stund för att lyssna. Men då allt fortfor att vara lika tyst, lyfte han sakta på klinkan och smög sig in uti rummet, med föresats att bestraffa den felaktige, i fall) hans misstanka var grundad. i