låg stilla och orubbadt i dt innersta hörnet a! den mörka hålan. Så öfverlycklig kände sig snickaren vid denna glada utgång af hans företag, alt han knappt hvilade ett ögonblick för att hemta krafter, utan, så snart han hade barnet väl bevaradi på armen, begaf han sig genast på återvägen. Sålunda släpade han sig för andra gången fram på den smala och slippriga stigen, och kom ändtligen, utan vidare äfventyr, till östra plattformen af stendammen. Såsom han hade förmodat, var ban här jemförelsevis temligen skyddad mot vindens våldsamhet; och då han betraktade det dånande vattenfallet under sina fötter, hvars hvita skum strålade i mörkre! som ett stort öfver hela floden utbredt lakan, så kände han sitt hjerta öfversvämmadt af tacksamhet mot den gudomliga Försynen, som räddat honom ur en så hotande fara. Medan Wood ö:verlemnade sig åt dessa tankar, tog han ett steg framåt, då han plötsligen upptäckte att han icke var allena. Det var någon före honom på plattformen. Det måste således vara samma person, som han hade sett springa opp på venstra plattformen, i det ögonblick begge båtarna stötte tillsammans. Snickaren förstod ganska väl, i anseende till det hinder han hade mött på sin egen vandring under brohvalfvet, att den okände icke kunde ha kommit samma väg som han sjelf, utan måste ha passerat på venstra sidan om bropelaren under nästa hvalf, medan Wood, såsom vi veta, släpade sig fram på högra sidan om pelaren. Mörkret hindrade dem imedlertid att urskilja hvarandras skapnad och anletsdrag; och det oupphörliga dånet af stormen och floden borttog all möjlighet att meddela sig genom ord med hvarandra. Wood tillkännagaf likväl sin närvaro för den okände, derigenom att han lade sin hand på hans axel. Denne for till