låg stilla och orubbadt i dt innersta hörnet a!
den mörka hålan.
Så öfverlycklig kände sig snickaren vid denna
glada utgång af hans företag, alt han knappt
hvilade ett ögonblick för att hemta krafter,
utan, så snart han hade barnet väl bevaradi
på armen, begaf han sig genast på återvägen.
Sålunda släpade han sig för andra gången fram
på den smala och slippriga stigen, och kom
ändtligen, utan vidare äfventyr, till östra platt-
formen af stendammen. Såsom han hade för-
modat, var ban här jemförelsevis temligen skyd-
dad mot vindens våldsamhet; och då han be-
traktade det dånande vattenfallet under sina
fötter, hvars hvita skum strålade i mörkre!
som ett stort öfver hela floden utbredt lakan,
så kände han sitt hjerta öfversvämmadt af tack-
samhet mot den gudomliga Försynen, som räd-
dat honom ur en så hotande fara.
Medan Wood ö:verlemnade sig åt dessa tan-
kar, tog han ett steg framåt, då han plötsligen
upptäckte att han icke var allena. Det var
någon före honom på plattformen. Det måste
således vara samma person, som han hade sett
springa opp på venstra plattformen, i det ögon-
blick begge båtarna stötte tillsammans. Snic-
karen förstod ganska väl, i anseende till det
hinder han hade mött på sin egen vandring
under brohvalfvet, att den okände icke kunde
ha kommit samma väg som han sjelf, utan
måste ha passerat på venstra sidan om brope-
laren under nästa hvalf, medan Wood, såsom
vi veta, släpade sig fram på högra sidan om
pelaren. Mörkret hindrade dem imedlertid att
urskilja hvarandras skapnad och anletsdrag; och
det oupphörliga dånet af stormen och floden
borttog all möjlighet att meddela sig genom
ord med hvarandra. Wood tillkännagaf likväl
sin närvaro för den okände, derigenom att han
lade sin hand på hans axel. Denne for till-