tade otydligt fram genom mörkret, och endast derigenom kunde skönjas, att från fönsterna i de höga husen spridde sig ett svagt ljussken. I detsamma han fästade sin uppmärksamhet på detta sken, tycktes det plötsligt försvinna, och en förfärlig stöt skakade hela båten. Wood sprang i ögonblicket upp, och märkte att båten hade biifvit slungad erot en af stenkistorna. Hoppal skrek Benjamin med dunderslämma. Wooi Jydide. Fruktan gaf honom en ovan1g styrka. Ehuru dammen var öfver två fot högre än vattenytan, kom han helbregda dit med sin lilla börda, hvilken han ej ett ögonblick hade lemnat. Den stackars Benjamin var icke så lycklig. Just då han beredde sig alt följa efter, kom Rowlacds båt, sam hade drifvit i kölvattnet, med den starkaste fart, och gaf en våldsam knuff åt hans egen båt. Stöten var så häftig, att bon nära hade fallit baklänges, och språnget, som han gjorde i detsamma, blef derigenom osäkert. Hans fot vidrörde det rundade hörnet af stendammen, men slant ifrån; och han störtade i vattnet. I detsamma han föll, fattade han tag i en utstående kant af muren. Men den var för slipprig; och floder, som nu började tilltaga, hade redan bunnit till en fruktansvärd snabbhet. Det var omöjligt för honom att hålla sig qvar mer än ett ögonblick. Han uppgaf ett gällt skrik, och blef hals öfver hufvud bortförd af strömmen. Wood hörde nödropet. Men hans egen beligenhet var för mycket vådlig, att ullåta heonom göra något försök till roddarens bistånd. Han tyckte likväl, att han såg en mennisko