Hvad då? tror ni detär matrosvärfvare kan
ske ? frågade Benjamin.
Jag vet ej hvad jag tror, svarade Wood
tvärt, och fästade sina ögon på de brusande böl
jorna, liksom han hade önskat med våld afvänd
sin uppmärksamhet från det bedröfliga uppträd
som förestod.
Det är någonting, som inger en känsla af obe
skriflig melankoli, då man färdas cen mörk nat
på Themsen. De ljud, som nå örat, och d
föremål, som möta ögat, äro alla beräknade at
väcka en hel följd af dystra och allvarsamm
betraktelser. Böljornas fräsande mot båten, d
dess köl klyfver vattnet — den djupblåa ström
fåran, som ilar med blixtens snabbhet förbi —
de rundt omkring sväfvande båtar af hvrje stor
lek och form, som endast otydligt skönjas, oci
som antingen fortskrida under en andelik tyst
nad, eller ock varna hvarandra vid sitt när
mande genom höga rop, hvilka, på afstånd hör
da, hafva någonting sorgligt i sin ton — de hög
tidliga skuggor, som broarna kasta ifrån sig —
den ännu djupare dysterheten under de eko
gifvande hvalfbågarne — de från strändern:
skimrande ljusen — det röda återskenet på vå
gorna af elden från någon stillastående farkos
— de långa, fantastiska skepnaderna af huse
på begge stränderna, sådana de afteckna sig
mörkret — dessa, samt andra syner och lju
af samma beskaffenhet, gifva en dyster anstryk
ning åt tankarna hos hvar och en, som får de
infallet att öfverlemna sig åt sina betraktelse
på en sådan tid och ett sådant ställe.
Men så var icke förhållandet med snickarer
vid detta tillfälle. Det var ej en natt att öfver