Hvad då? tror ni detär matrosvärfvare kan ske ? frågade Benjamin. Jag vet ej hvad jag tror, svarade Wood tvärt, och fästade sina ögon på de brusande böl jorna, liksom han hade önskat med våld afvänd sin uppmärksamhet från det bedröfliga uppträd som förestod. Det är någonting, som inger en känsla af obe skriflig melankoli, då man färdas cen mörk nat på Themsen. De ljud, som nå örat, och d föremål, som möta ögat, äro alla beräknade at väcka en hel följd af dystra och allvarsamm betraktelser. Böljornas fräsande mot båten, d dess köl klyfver vattnet — den djupblåa ström fåran, som ilar med blixtens snabbhet förbi — de rundt omkring sväfvande båtar af hvrje stor lek och form, som endast otydligt skönjas, oci som antingen fortskrida under en andelik tyst nad, eller ock varna hvarandra vid sitt när mande genom höga rop, hvilka, på afstånd hör da, hafva någonting sorgligt i sin ton — de hög tidliga skuggor, som broarna kasta ifrån sig — den ännu djupare dysterheten under de eko gifvande hvalfbågarne — de från strändern: skimrande ljusen — det röda återskenet på vå gorna af elden från någon stillastående farkos — de långa, fantastiska skepnaderna af huse på begge stränderna, sådana de afteckna sig mörkret — dessa, samt andra syner och lju af samma beskaffenhet, gifva en dyster anstryk ning åt tankarna hos hvar och en, som får de infallet att öfverlemna sig åt sina betraktelse på en sådan tid och ett sådant ställe. Men så var icke förhållandet med snickarer vid detta tillfälle. Det var ej en natt att öfver