och vördande folk, väckt tanken på nödvändig
heten, att få en egen orden. Imedlertid synes
det, som äfven detta icke afbjelpt den formell:
bristen i regeringens sätt att behandla saken
och man läser följande reflexioner derom :
Morgenbladet, som bevisa, att hela ordensväsen-
det aldeles icke anses i Norge så välbehaglig!
och nödvändigt, som man haft anledning hä
föreställa sig.
Morgenbladet yttrar sig nemligen med föl
jande ord, hvilka vi intaga såsom ett bevis på
den öppenhet, hvarmed den norska tidnings-
pressen yttrar sig om offentliga angelägenheter
äfven när de genom sin natur miste vidrörs
de ömtåliga enskilda förhållandena:
Vi hafve fått munderingar för hela den stor:
tullskaran. Eldsläckningsmanskapet i Christia-
nia, eller åtminstone dess förmän, skola ocksi
vara utstofferade med kostbara uniformer; och
nu hafve vi äfven i lördags få!t oss en norsk
riddarorden, med storkors och kommendöre
och riddare och kanslister. Ingen kan derföre
med minsta fog klaga öfver, att staten ej går
framåt. Då det så der fejas och pusas hvar
enda år, skall vårt kära Norge snart bl.fva blankt
och strålande i alla vinklar och vrår. Norges
välstånd och välmåga, folkets tillfredsställelse
och välbefinnande skola då kunna ses utanpå,
i alia ändar af landet.
Det gifves få länder i verlden, hvarest, i för-
hållande till folkmängden, det finnes så många
uniforms-, rang- och ordens-utmärkelser, som j
det demokratiska Norge. Menniskorna äro öf-
Vverallt menniskor, öfverallt behäftade med
menskliga skröpligheter; och de, hvilka det in-
tresserar alt eröfra sinnena och upprätthålla
fåfänga och ståndsskillnad, kunna icke mycket
bättre använda sin tid, än att uppfinna och
dela ut uniformer och andra egna smycken.
Grundlagens 23 bjuder: Konunzen kan
meddela ordnar åt hvem han för godt finner,
till belöning för ulmärkta förtjenster, hvilka
offentligen må kungöras. Grundlagen ålägger
alltså Konungen, med tydliga och klara ord,
att kungöra de utmärkta förtjenster, hvarför en
norsk orden meddelas; men detta bud kunne vi
dock omöjligen anse uppfylldt, vid det sätt att
gå tillväga, som i lördags egde rum. För det
första bafva några utlänningar fått orden, utan
alt det säges ett ord om deras förtjenster; om
också vi alla känna t. ex. Örsleds och v. Hum-
boldts stora, litterära förtjenster aldrig så myc-
ket, grundlagen är dock icke iakttagen och till-
fyllestgjord, då det icke offentliggöres för hvil-
ka utmärkta förtjenster den norska orden med-
delas. Grundl!agen gör ingen skilnad på inländ-
ske och utländske män. Hvad de norske rid-
dersmännen beträftar, har man sökt gifva sig
utseende af att vilja ställa sig grundlagen till
efterrättelse, i det man om enhvar begagnat
ett talesätt, såsom: ,för militära förtjenstern,
sför statsborgerligar, vetenskapliga, nembets-
mannaförtjenstern. Detta är dock biott ett
sken, ett falskt gäckeri. Ty att man säger, det
en embetsman har embetsmannaörtjenster, en
officer militära förtjenster, är fullkomligt det-
samma, som att säga ingenting. Det är ju
klart, att en konung aldrig gifver en orden åt
någon, eller slår honom till riddzsre, utan för
en förtjensts skull, ifrån konungens eller rege-
ringens ståndpunkt betraktadt, antingen det nu
är ur en subjektiv eller objektiv synpunkt som
förtjensten framstår, och huru tarfliga fordrin-
garne ofta blifva; men att säga, det en person
får en stjerna eller ett kors för militära, litte-
rära etc. förtjenster, är ingalunda att. ,offent-
liggöra de utmärkta förtjenster,, hvarför orden
meddelas såsom belöning. Sådant kringgående
af lagen är högst opassande för hvem som gör
sig skyldig dertill. Då grundlagen t. ex. bju-
der, att storthinget skall bevilja konungen en
årlig sämma till sin bofstat eller sitt underhåll,
så kan det icke nekas, att stortbinget uppfyllt
detta bud genom att bevilja konungen 64 spe-
ciedaler om året, elier 6400 i stället för 64,000;
men det vore opassande och oanständigt att på
ett sådant sätt efterkomma grundlagens bud,
hvarigenom dess mening icke skulle uppfyllas.
På ett lika olämpligt sätt har man, såsom det
förekommer oss, här iakttagit grundlagens 23
S; icke att tala om att des; bokstaf ej ens så
till vida blifvit efterkommen, som händelsen
skulle vara, genom att bevilja konungen en van-
lig embetsmannalön. j
Grundlagens mening är utan tvifvel, genoml
denna föreskrift, att förhindra det allmänna or-
densraseriet, detta sjernfall i massa på allsköns!
folk af hög rang eller stor förmögenhet; men
intet är lättare än att säga om en embetsman,!
alt han har embetsmanna-, eller om en med-
borgare, att han har medborgerliga förtjenster;
y dylika talesätt utan bevis eller närmere för-
bla mna Minna Ant tliAndao Ari hvar anrh än mag: