och vördande folk, väckt tanken på nödvändig heten, att få en egen orden. Imedlertid synes det, som äfven detta icke afbjelpt den formell: bristen i regeringens sätt att behandla saken och man läser följande reflexioner derom : Morgenbladet, som bevisa, att hela ordensväsendet aldeles icke anses i Norge så välbehaglig! och nödvändigt, som man haft anledning hä föreställa sig. Morgenbladet yttrar sig nemligen med föl jande ord, hvilka vi intaga såsom ett bevis på den öppenhet, hvarmed den norska tidningspressen yttrar sig om offentliga angelägenheter äfven när de genom sin natur miste vidrörs de ömtåliga enskilda förhållandena: Vi hafve fått munderingar för hela den stor: tullskaran. Eldsläckningsmanskapet i Christiania, eller åtminstone dess förmän, skola ocksi vara utstofferade med kostbara uniformer; och nu hafve vi äfven i lördags få!t oss en norsk riddarorden, med storkors och kommendöre och riddare och kanslister. Ingen kan derföre med minsta fog klaga öfver, att staten ej går framåt. Då det så der fejas och pusas hvar enda år, skall vårt kära Norge snart bl.fva blankt och strålande i alla vinklar och vrår. Norges välstånd och välmåga, folkets tillfredsställelse och välbefinnande skola då kunna ses utanpå, i alia ändar af landet. Det gifves få länder i verlden, hvarest, i förhållande till folkmängden, det finnes så många uniforms-, rangoch ordens-utmärkelser, som j det demokratiska Norge. Menniskorna äro öfVverallt menniskor, öfverallt behäftade med menskliga skröpligheter; och de, hvilka det intresserar alt eröfra sinnena och upprätthålla fåfänga och ståndsskillnad, kunna icke mycket bättre använda sin tid, än att uppfinna och dela ut uniformer och andra egna smycken. Grundlagens 23 bjuder: Konunzen kan meddela ordnar åt hvem han för godt finner, till belöning för ulmärkta förtjenster, hvilka offentligen må kungöras. Grundlagen ålägger alltså Konungen, med tydliga och klara ord, att kungöra de utmärkta förtjenster, hvarför en norsk orden meddelas; men detta bud kunne vi dock omöjligen anse uppfylldt, vid det sätt att gå tillväga, som i lördags egde rum. För det första bafva några utlänningar fått orden, utan alt det säges ett ord om deras förtjenster; om också vi alla känna t. ex. Örsleds och v. Humboldts stora, litterära förtjenster aldrig så mycket, grundlagen är dock icke iakttagen och tillfyllestgjord, då det icke offentliggöres för hvilka utmärkta förtjenster den norska orden meddelas. Grundl!agen gör ingen skilnad på inländske och utländske män. Hvad de norske riddersmännen beträftar, har man sökt gifva sig utseende af att vilja ställa sig grundlagen till efterrättelse, i det man om enhvar begagnat ett talesätt, såsom: ,för militära förtjenstern, sför statsborgerligar, vetenskapliga, nembetsmannaförtjenstern. Detta är dock biott ett sken, ett falskt gäckeri. Ty att man säger, det en embetsman har embetsmannaörtjenster, en officer militära förtjenster, är fullkomligt detsamma, som att säga ingenting. Det är ju klart, att en konung aldrig gifver en orden åt någon, eller slår honom till riddzsre, utan för en förtjensts skull, ifrån konungens eller regeringens ståndpunkt betraktadt, antingen det nu är ur en subjektiv eller objektiv synpunkt som förtjensten framstår, och huru tarfliga fordringarne ofta blifva; men att säga, det en person får en stjerna eller ett kors för militära, litterära etc. förtjenster, är ingalunda att. ,offentliggöra de utmärkta förtjenster,, hvarför orden meddelas såsom belöning. Sådant kringgående af lagen är högst opassande för hvem som gör sig skyldig dertill. Då grundlagen t. ex. bjuder, att storthinget skall bevilja konungen en årlig sämma till sin bofstat eller sitt underhåll, så kan det icke nekas, att stortbinget uppfyllt detta bud genom att bevilja konungen 64 speciedaler om året, elier 6400 i stället för 64,000; men det vore opassande och oanständigt att på ett sådant sätt efterkomma grundlagens bud, hvarigenom dess mening icke skulle uppfyllas. På ett lika olämpligt sätt har man, såsom det förekommer oss, här iakttagit grundlagens 23 S; icke att tala om att des; bokstaf ej ens så till vida blifvit efterkommen, som händelsen skulle vara, genom att bevilja konungen en vanlig embetsmannalön. j Grundlagens mening är utan tvifvel, genoml denna föreskrift, att förhindra det allmänna ordensraseriet, detta sjernfall i massa på allsköns! folk af hög rang eller stor förmögenhet; men intet är lättare än att säga om en embetsman,! alt han har embetsmanna-, eller om en medborgare, att han har medborgerliga förtjenster; y dylika talesätt utan bevis eller närmere förbla mna Minna Ant tliAndao Ari hvar anrh än mag: