öron och skymlandet för ögonen, att det nä.
stan betog honom all besinning), lopp han er
ansenlig sträcka till dess krafterna helt och
hållet öfvergåfvo konom.
Sedan han hemtat andan och återvunnit nå-
gon sensning, började han undersöka, hvart
slumpen hade fört honom; och då han gnug-
gade sina ögon för att se tydligare, blef ban
varse en stor dyster stenmassa, med ett högt
torn och ett vidsträckt tak, midt framför sig.
Denna byggnad upplyste honom genast, hvar
han befann sig. Han igenkände Frälsarens
kyrka. Då han såg opp till det massiva tor-
net, slog klockan just i det samma tolf; det
var således midnatt. De högtidliga slagen upp-
repades strax derpå från en mängd andra kyrk-
torn, som läto sina klockor Jjuda på andra si-
dan Thamesfloden, hvaribland S:t Pauls klockas
djupa ton tydligen kunde urskiljas. En oför-
klarlig räddhåga bemäktigade sig snickarens
sinne, så snart de sista Jjuden hade dött bort.
Han darrade, icke i följd af någon vidskeplig
ruktap, utan i den obestämda förkänslan af en
innalkande fara. Tll uppväckande af dessa far-
vågor bidrog i ej obetydlig mån skyarnes säll-
amma utsenda. Öfver en af tornets spetsar
vängde ett molr, hvilket dock ej ver tj cksre,
in att en ljus fläck utvisade, hvar månen bo-
ann sig, som ännu varisitt ny, och som nyss
nade gått opp. För öfrigt herrskade djupt mör-
er; men blåst-n, sam började allt mer tilltaga
vildsamhet, jagide skyarna med lustig fart
fver himlahvalfvet och skingråde de töcken,
om voro ubredda närmare jorden. Stundom
ar Månen helt och hållet förmörkad; men