I Om den der klena stackarn lefver tills har
blir man, fortfor Jonathan, idet ban steg opp
3å skall jag hänga honom på samma träd som
i bans fader.,
Nåd! barmhertighet!, skrek enkan.
onJag skall bli hans onda genius!, yttrade Jo-
nathan, som tycktes finna en njutning i at!
plåga henne.
Gå er väg, usling! ropade modren, hvais
tålamod nu var bragt till slut genom hans sko-
ringslösa gäckeri; hvarom icke, skola mina för-
-bannelser jega er härifrån !
onGå på då med era förbannelser, de äro väl-
komnav, grinade Wild.
Fiu Sheppard lyftade sin hand, och förban-
nelsen darrade på hennes tunga. Men innan
orden hunnit utsägas, var hennes vrede bese-
grad af den moderliga ömheten: hon sjönk ned
på sina knän, och utsträckte sina armar öfver
barnet.
En moders böner, en moders välsignelser,
utropade hon med brinnande känsla, och lik-
som med ipgifvelse, skola vara mäktigare än
en fiendes ondska.
Vi få väl se) ytirade Jonathan, i det hb: a
hånleend2 vinde henne ryggen.
Och i detsamma han lemnade rummet, föll
den arma enkan framstupa med ansigtet emot
golfvet.
SJETTE KAPITLET
STORMEN.
Så snart Wood blifvit befrisd frin sina plå-
gare, satte han af i fullt språng från myntet; ;
och utan att se efter hvart han (og vägen (ty
så stark var den: beständiga susningen i hang