Fr (nn nn Maj, frestade att få troddt, det hvarken pu!ländsk, eller inländsk täflan vore god, eller Iskulle lyckas? Tror Vinterbladet också hvad Idet försvarar; eller har väl Vinterbladet nåIg0nsin (vi fråga icke nu, alltid,?) kunnat anse pvederbörande göra ganska rätt, om de ,infordra tre gånger tre förslagern — nör Vinterbladet har bevisat(!?), att deita icke skall lyckas? Eiler rider väl Vinterbladet här på sitt ord ninfordra,? Skulle det kunna vara en klok mans mening, atf ett konststycke, en inspiration jemte kunskapen, skulle lyckas lika väl på tefallning, som från en fri ande: skulle kur.na framkallas likaså snart genom embetspligt, och då framgången al förslaget, ja, då redan blotta antagningen af detta framför en annans, berodde på godtyckets dom från några få, genom sin plats utom konsten blifae, kanske icke insigtsfulle domare (om än aldrig så redlige) — som om denna anda eggades af så fri täflan, att äfven den som vore utan nammnr, ja just denne, kunde vinna detta, möjligen högre än deras som egde ett — såsom en främmande mask vann vid riddarspelet, framför den dömmande nationen? Stulle, för öfrigt, de der tre gånger tre promt tagas, el!er uttvingas, bland dem som kunde befallas, under det att konstnärer, och kunskapsfulle män, som icke kunde befallas, borde derföre anses; såsom icke hörande till nationen, eller såsom till ingenting berättigade och icke egande frihet att deltaga i täflan? Nej! detia är icke Vinterbladets mening. Det återstår oss då blott ännu en fråga om m,alltidn: huru långt räcker Vinterbladets alltid tillbaka, räknadt från den 46:de dennes? Vore det väl möjligt, att, från en man med skarp tankegång, här se annat än — en strid för herr Scholanders monopol? Hvarföre, vidare, blef Vinterbladet så illa ull mods och skref sin bitande artikel emot herr Kleen? För ,besynnerligheter i procedurenn, säger det nu. Och dessa besynnerligheter, de rörde, det veta vi, egentligast förhemligandet, 3); ty Vinterbladet sade, d. 7:de dennes: det är lycka, om densamme, som i Aftonbladet så manligen kämpade för täfling och offentlighet i musei-affären, icke får tag uti hemlighets-väsendet med Kleenska ritningen. Detta förhemligende, var ju dock, icke nytt med herr Kleen, utan alldeles detsamma som hade iskttagits med herr Scholanders ritningar, dessförinnan. Alltså nu här åter en fråga: hvarföre trädde Vinterbladet ej upp emot den preceduren,, och emot herr Scholander; utan, tvärtom, angrep med blind förbittring den som stridde emot det förhemligandet, och för öppen täflan? Gå vi nu ö:ver till Vinterbladets, såsom det synes, allrararaste käpphäst; så heter den: blott dessa anmodage äro verkliga konstnärerr. Detta är egentligen ett rätt vidlyftigt kspitel. Här är Vinterbladsredaktören förnäm. Det är när ban kommer på den tråden, eller käppen, som han talar om gapande hop. Han är nu aristokrat upp till hakan. Han ser idel folk utan namn, som söka krafla sig upp,. Han menar, att bopen ledes vid näsan,. Han rynkar på egen näsa för obskura personer,, och ser vid hvar knut partistiska skojare. Hvarifrån allt detta hån? Tänk, om men skulle återföra blott något deraf emot en viss redaktör, som, fastän ban hafver icke kunskap i fråganr, förer just i den en mycket hög ton. Hvad Vinterbladet menar med de verklige konstnärerner, som vederbörandev fått tillstånd att anmodapn, är icke rätt noga bestämdt. Man bör väl dock icke 2ntaga dem att vara dramatiska eller musikaliska, utan byggnadskonstnärer. Ins. vigar sig då fram ännu med den lilla frågan: På hvad grund har då Vinterbladet funnit valet af hr Scholander godt? Hvar hade ett enda bevis blifvit lemnadt derpå, alt han var en sådan konstnär? Säg oss ett enda prof, som bkan skulle gifvit på någon byggnadskonst. Vi begära endast för de elementarstudier, som höra byggnadskonsten till, af matbematik eller af egentlig byggnads-kunskap. Nämn oss först ett enda sådent aflagdt prof, och tala sedan, med förlof, om de der namnlösa bjudarne, med hvilka mästarne icke nedlåta sig att bjuda 2). Huru kan det väl i öfrigt vara med de der mästarne, som icke nedlåta sig att bjuda med simpelt namnlöst folk? Gäller icke här såsom annorstädes den regeln, att den sanna förtjensten är blygsam och ,nedlåter sig? Det skulle väl så tyckas, eftersom — för att hänvisa till i denna strid redan utredda historiska exempel— Serlio och Bernini, tvänne af det konstsköna Italiens mest berömda mästare från olika århundraden, båda icke allenast nedläto sig) att täfla bland namnlösa bjudare,, men de nedläto sig ända derhän, att sjelfve vara de första att tillerkänna sådana namnlösa bjudare, priset framföre sig sjelfva, de verkliga konstnärerne och mästarnen. Vinterbladets redaktör har en gång från detta håll fått veta, att Lescot, som under täflan för rilning till Louvren vann på Serlio, var icke då bland verkliga konstnärer, eller erkända mästare,: han var — abbot och canonicus i :) Dessutom anförde Vinterbladet äfven såsom en besynnerlighet att hofmästaren är skickad att presentera herr Scholander och hans förslag, och att upphemta — och förmodligen äfven meddela — omdömen och upplysningar i saken., — Vinterbladet säger ytterligare: så hafva somlige gissat, att efter två sändebud skickas med hvar sitt projekt, så måtte väl meningen vara, att båda skola hafva samma rang och värdighet och ömsesidig föredragningsrätt, d. v. s. att herr K. skall förndrnana hane on mit STL 2 far se AK AL