gjordt företräde framlör denna. När sådane riksombud infinna sig på riksdagen, så blir det de förekommande frågornas egna, sins emellan olika natur, som bestämmer, om diskussionen faller inom det moraliska, eller inom det materielia området. Det är således ämnena, men icke personerna, som tillhöra klasser. I hela denna enkla sak resonnerar man stundom så besynnerligt och orimligt, att det nästan liter som om man tänkte sig sina riksdagsklasser bestående af skilda menniskoracer, med olika sjölar, olika logiska uppfattningsformer. Om 1. ex. en finansfråga uppstår till diskussion, menar man då, att den icke skall ses ur ämnets synpunkt, d. v. s. ur finansens, samt behandlas och afgöras efter ari.metik och finanslära, utan ati en prest hor andra tankeorganer, när han sitter och begrundar penningar och deras reglering, än en borgare, en adelsman, en bonde? Vi veta nog, att de kunna variera i tan:kar och beslut öfver ämnet, till följe af sina klasser; men vi bestrida, att de böra göra det. Och det är, expressis verbis, för att så vidt möjligt förekomma en sådan från klassintressen utgående olikhet i frågornas behandling, som vi äcke vilia hafva riksdagsmän af klasser. Med andra ord, det är just för att få riksombuden att, så vidt görligt, öfverlägga och besluta om alla ämnen endast ur sjelfva ämnenas egen rena syrpunkt och till samhällets gemensamma bästa (och således till klassernas bästa blott i andra, 2f det allmänna bästa beroende rum-met), som vi önska se dem valde samfäldt af hela den allmänhet, som blifvit insläppt till Tösträtt. Man biukar till försvar för angelögenheten att på riksdagen hafva vissa åt de högre (moraliska och intellektuella) intressena egnade klasser, anföra faran, att bland riksdagsmännen sakna personer, kunniga i hithörande detaljfrågor, om mean icke framtvingade sådana medelst klassval. I sjelfva verket ligger, såsom man finner, en hund begrafven under detta skenfagra argument. Just i och för den fara man omtalar, är men, efter den innevarande riksd?gsformen, synnerligen illa utrustad. Ty huru många riksdagsämnen förefalla ej, i hvilkas detaljer, riksdagsmännen äro nog litet bemmastadde och ej kunna annat vara. Vill man afhjelpa detta genom klasser? Nåväl; då måste man göra otaliga klasser, för att förvissa sig om detaljkunnige i hvarje ämne. Men månne väl saken hänger härpå? Ar det icke gitvet, att m:d hvarje riksdagsproposition, i fall den är kunglig, måste i bilagor fö!ja all den detaljutredning, som är behöflig; och derest en erskild motion gifvit upphof till öfverläggningen, och riksdagsmännen finna sig sakna vissa uppgifter, hafva de att infordra upplysningar; något som ock är i sin ordning i händelse dylikt skulle tsrfvas för åtskilligt till och med i en kunglig proposition. Vi sko!a taga ett af de mest abstrusa exempel; låt frågan röra någonting kemiskt, hvari riksdagsmän i allmänhet ej gå långt. De kunna och böra ej fatta beslutet förrän de hafva det och det utreddt. Hvad hafva de nu att göra? De remittera frågan till hr Berzelius; eller, i fall saken kan bjelpas med ett kort anförande, så torde de anmoda honom hafva den godheten att göra riksförsamlingen sitt besök; hvilket han otvifvelaktigt bifaller. Sådana s!ags utforskningar äro hvarken utom ordningen eller alldeles ovanliga. De kunna utan skada utsträckas till flere ämnen, ja till alla, der om detaljer, eller enskildheter af hvad natur som helst, underrättelser blifva af nöden. Riksombuden sjelfva behöfva icke vidare än vara mön af den bästa vilja för det rätta, samt af all den politiska kunskap och detaljkännedom, som möjligen belöper sig på de utmärktastel personer, allmänheten har att tillgå vid sina val. Och man kan vara fullt förvissad, att när män af denna karakter komma i riksförsamlingen, besitta de alltid det omdömet, att skaffa sig goda underrättelser i hvad de sjelfva för något fall brista; likasom de ega klokhet, att rätt begagna sig deraf. Menskliga misstag skola utan : tvifvel insmyga sig. Men här är icke frågan om det absolut osvikliga, utan om ett relativt bittre än det närvarande. Hvad garanti för! absolut misstagsfrihet, eller för detaljförmåga i allt, gifver väl klassvalsformationen? Ingen annan, i fördelaktigaste fall, än den samfälda valprincipen; emedan omöjligen inom klasserna några bättre män kunna gifvas, än de bäste, som finnas i landet, och hvilka allmänheten (ledd, om ej af högre motiv, dock såsom vi ofta upprepat, af sjelfva den egna nyttan) måste tillegna sig och göra till riksombud åt sig. Skilnaden ligger således icke deri, att klassvalen l: kunna producera bättre subjekter: detta är omöjligt; men deruti, att de utan tvifvel kunna) producera sämre, och i de flesta fall måste göra det. Skälet härför är enkelt det, att dels klasser af sjelfskrifne ej skänka riksdagen kapaciteter utan af en händelse, dels andra klassers medlemmar gå till valen, mer eller mindre ledde af klasspartiskhet, och det här efter princip, enär de sitta och välja såsom klass; hvaremot denna slags partiskhet ej annorlunda än såsom undantag och emot den allmänna principen kan vidlåda samma väljare, då de icke såsom klassmedlemmar utse sina ombud. Vi hafva icke nekat, att skråtankar och yrkesfördomar kunna medfölja menniskor äfven då de skrida till samfälda val. Men efter detta är ett ondt, så måste det rätta vara, att förebygga det så mycket som möjligt och småningom söka alldeles utrota det, hvilket sker i samma mån som klassfunderingarne aflägsnas, och vid hvarje nytt riksdagsval allt mera försvinna ur allmänna tänke-, I I I IE —— sättet; hvaremot samma onda bibehålles och stadfästes genom ultraisternes system, der samma onda ingår och utöfvar sig principmessigt. Allt detta. är väl i sjelfva verket så klart, att vi icke nämt det emedan vi förmoda särdeles många vara i hahaAf af an nAktoslh undan 3