UUDNSL DiarkVaruigd, OCH SENOR OVLKCA alven IrlIstaten Krskau kallades till lifsp, som det heIter i omnämde förklaring, hade till föremål ett slags öfverenskommelse och förening de euroIpeiska staterna emellan, om helgden 2f ömsesidiga rättigheter, och att, i händelse vidden af dessa rättigheter antingen felvktigt tolk:des, I eller, ännu värre, öfverträddes utaf några af dessa stater, det då icke kunde tillkomma någon enskildt Igarant af stat-fördraget att både uttala och verkställa domen i detta fall, utan att dervid äfven skulle fordras de öfriga kontrabenternas lut!åtande och bifall. Vi finne imedlertid, att vi, i detta afseende, ganska mycket missiagit oss, och detta har varit genom glömska utaf den högst vigtiga omständigheten, att med ordet deltagare uti ett fördrag, uti politisk mening, endast förstås hvad man annars kallar delegare, d. v. s. de, som utaf nämnde fördrag icke allenast ega största fördelen, utan äfven se sig i tillfälle att uteslutande förmå göra sina anspråk derå gällande. De öfriga deltagarne äro blott ett slag vf beskedliga vittnen, dem man för syns — ej för sakens — skull tillkallar, och hvilka, om de så önska, kunna förlänas äran att i sina diplomatiska diarier iå inregistrera de mera möktiges förfoganden om verldens öden. Dessa politiska maximer äro så mycket 2sättsenligare, som man icke lärer bestrida, att styrkans rätt är den, som ensamt förmår uppehålla här — cch alt man således ödmjukt och tacksamt bör åt den öfverlåta eit afgörande i saker, hvilka tydligtvis skulle ega ett allt för opålitligt stöd uti moralens och filosofiens tomma rältsgrunder. Detta är äfven hvad tyska förbundsdagen med hög vishet insett, då den fullkomligt icke blott vördnadsfullt erkänt rättsenligheten af de 3:ne makternas förfoganden med fristaten Krakau, utan äfven förklarat, alt dessa upplysta grundsatser stå uti fullkomlig öfverensstämmelse med dem, på hvilka förbundets grundlag hvilar. Man torde äfven, vid någon eftertanka, uppiäcka, att icke allenast detta förbunds, utan äfven de öfriga envåldsrikenas grundlagar måste hufvudsakligen stöda sig på samma slags obestridlig: ! het, som de förenämnde, såsom icke allenast de beqvämaste för styrelser i allmänhet, utan äfven så till vida gagneliga för folken, att dessa icke behöfva sörja för en framtid, hvilken står under vården af denna nya Försyn. HRedan har Europa, öfver 30 år, varit uti åtnjutande af de ovärderlige välgerningar, som den heliga alliansen spridt öfver folken. Det fordrades il sanning ett så tydligt bevis på detta fursteför-. bunds både allmakt och vishet, som det wvidl: Krakau ådagalagda, för att lära folken rätt upp1 skatta de förmåner, som de utaf denna ömma ll: förmyndarevård fortfarande kunna hemta. Del: var en tid, då man inbillade sig att regenten öfver ett land, vid emottagandet af dess krona,l äfven iklädde sig vissa pligter att blifva densam-: ma värdig, och att, om så fordrades, med offret af sitt lif upprätthålla denna kronas ära. Manb förstod då med kronans ära — folkets anspråk! på aktning för och skydd af alla dess natio-: nela intressen — och kröningseden varnade mot deras öfvermordiga och hånfulla åsidosättande. Det finnes ännu i dag nationer, som med van-l ära våga strafilägga den enskilde medborgarens likgiltighet vid andras förolämpningar, un: der det dessa samma nationer liksom offentligen erkänna det löjliga af dessa grundsatser, genom att med likgiltighet se buru deras egna regeringar iåta icke allenast på dei mest eklatanta sält tukta sig af andra makter, som äro dem öfverlägsna i politisk styrka, utan äfven gifva den sanna ödmjukheten skyldig ära genom att erkänna såsom sina egna de principer, hviika just de mäktige omfaltat, för att göra sitt förakt så mycket kännbarare. Det var imed! lertid lätt att förutse, det dessa vådliga ider, om sanning och rätt, i längden skulle föra tilll: den helsosamma afmaltning, som omåttliga ansträngningar alltid med:öra, och man kan icke vara nog tacksam mot detta faderliga protektorat af de stora makterna, som nu så ädelmodigt åtagit sig att sörja för alla de öfrigas både andliga och lekamliga intressen. Huru lugnande att nu veta sig icke mera behöfva utsättas för kollissioner och obehagligheter al alla slag, för så lumpna frågor som helgden och upprätthållande utaf nationaläran och folkens politiska ceberoende! Det är ju tydligt, att regenten derigenom lemnas mera frihet att helga sin tid och sina krafter åt vigligare föremil, såsom folkets upplysning och byfsning i enlighet med tidsandan, till undvikande af sådana nationalkränkningar, som en Lola Montez oartiga emottagande i Bamberg, och det portugisiska folkets otacksamhet mot sin ädle herrskarinnas sannt moderliga omsorger 0. s. v. Och folket sedan — hvilka herrliga frukter kunna icke för dem af dessa förhållanden uppspira? De behöfva ej mera befatta sig med de mödosamma ansträngningar, som religion, ära och dygd fordom gjorde till nödvändigt vilkor för ett sjelfbestånd, hvarom nu icke mera är frågan. De behöfva endast blindt och undersifvet följa de föreskrifter, som deras upplysta styrelser meddela dem ä den heliga alliansens vägnar, öfvertygade att dessa äro sanna genljud från den eviga rättvisan, uti hvars heliga namn detta höga och mäktiga förbund sammanknutits, och att, med lika ödmjukt somb förtröstande sinne, emottaga det budskap som kan utestuta dem från nationernas ania!, soml2 je måste underkasta sig det, hvilket en gårg nm MM re Cu Sr ( mm —AM hd sh pr mm NS AM po or iF utplånar dem från jorden. d (Insändt.) 12e MUSEUM. I. ) djupt att, af selv: 1 ctamläcskhe:! en heundrans