UUDNSL DiarkVaruigd, OCH SENOR OVLKCA alven Irl-
Istaten Krskau kallades till lifsp, som det he-
Iter i omnämde förklaring, hade till föremål ett
slags öfverenskommelse och förening de euro-
Ipeiska staterna emellan, om helgden 2f öm-
sesidiga rättigheter, och att, i händelse vidden
af dessa rättigheter antingen felvktigt tolk:des,
I eller, ännu värre, öfverträddes utaf några af dessa
stater, det då icke kunde tillkomma någon enskildt
Igarant af stat-fördraget att både uttala och
verkställa domen i detta fall, utan att dervid
äfven skulle fordras de öfriga kontrabenternas
lut!åtande och bifall. Vi finne imedlertid, att
vi, i detta afseende, ganska mycket missiagit
oss, och detta har varit genom glömska utaf
den högst vigtiga omständigheten, att med or-
det deltagare uti ett fördrag, uti politisk me-
ning, endast förstås hvad man annars kallar
delegare, d. v. s. de, som utaf nämnde fördrag
icke allenast ega största fördelen, utan äfven
se sig i tillfälle att uteslutande förmå göra sina
anspråk derå gällande. De öfriga deltagarne
äro blott ett slag vf beskedliga vittnen, dem
man för syns — ej för sakens — skull till-
kallar, och hvilka, om de så önska, kunna för-
länas äran att i sina diplomatiska diarier iå
inregistrera de mera möktiges förfoganden om
verldens öden. Dessa politiska maximer äro så
mycket 2sättsenligare, som man icke lärer be-
strida, att styrkans rätt är den, som ensamt
förmår uppehålla här — cch alt man således
ödmjukt och tacksamt bör åt den öfverlåta eit
afgörande i saker, hvilka tydligtvis skulle ega
ett allt för opålitligt stöd uti moralens och fi-
losofiens tomma rältsgrunder. Detta är äfven
hvad tyska förbundsdagen med hög vishet in-
sett, då den fullkomligt icke blott vördnads-
fullt erkänt rättsenligheten af de 3:ne mak-
ternas förfoganden med fristaten Krakau, utan
äfven förklarat, alt dessa upplysta grundsatser
stå uti fullkomlig öfverensstämmelse med dem,
på hvilka förbundets grundlag hvilar. Man
torde äfven, vid någon eftertanka, uppiäcka,
att icke allenast detta förbunds, utan äfven de
öfriga envåldsrikenas grundlagar måste hufvud-
sakligen stöda sig på samma slags obestridlig: !
het, som de förenämnde, såsom icke allenast
de beqvämaste för styrelser i allmänhet, utan
äfven så till vida gagneliga för folken, att dessa
icke behöfva sörja för en framtid, hvilken står
under vården af denna nya Försyn. HRedan
har Europa, öfver 30 år, varit uti åtnjutande
af de ovärderlige välgerningar, som den heliga
alliansen spridt öfver folken. Det fordrades il
sanning ett så tydligt bevis på detta fursteför-.
bunds både allmakt och vishet, som det wvidl:
Krakau ådagalagda, för att lära folken rätt upp- 1
skatta de förmåner, som de utaf denna ömma ll:
förmyndarevård fortfarande kunna hemta. Del:
var en tid, då man inbillade sig att regenten
öfver ett land, vid emottagandet af dess krona,l
äfven iklädde sig vissa pligter att blifva densam-:
ma värdig, och att, om så fordrades, med offret
af sitt lif upprätthålla denna kronas ära. Manb
förstod då med kronans ära — folkets anspråk!
på aktning för och skydd af alla dess natio-:
nela intressen — och kröningseden varnade mot
deras öfvermordiga och hånfulla åsidosättande.
Det finnes ännu i dag nationer, som med van-l
ära våga strafilägga den enskilde medborga-
rens likgiltighet vid andras förolämpningar, un- :
der det dessa samma nationer liksom offentli-
gen erkänna det löjliga af dessa grundsatser,
genom att med likgiltighet se buru deras egna
regeringar iåta icke allenast på dei mest ekla-
tanta sält tukta sig af andra makter, som äro
dem öfverlägsna i politisk styrka, utan äfven
gifva den sanna ödmjukheten skyldig ära ge-
nom att erkänna såsom sina egna de principer,
hviika just de mäktige omfaltat, för att göra
sitt förakt så mycket kännbarare. Det var imed- !
lertid lätt att förutse, det dessa vådliga ider,
om sanning och rätt, i längden skulle föra tilll:
den helsosamma afmaltning, som omåttliga an-
strängningar alltid med:öra, och man kan icke
vara nog tacksam mot detta faderliga protek-
torat af de stora makterna, som nu så ädel-
modigt åtagit sig att sörja för alla de öfrigas
både andliga och lekamliga intressen. Huru
lugnande att nu veta sig icke mera behöfva ut-
sättas för kollissioner och obehagligheter al
alla slag, för så lumpna frågor som helgden
och upprätthållande utaf nationaläran och fol-
kens politiska ceberoende! Det är ju tydligt,
att regenten derigenom lemnas mera frihet att
helga sin tid och sina krafter åt vigligare fö-
remil, såsom folkets upplysning och byfsning i
enlighet med tidsandan, till undvikande af så-
dana nationalkränkningar, som en Lola Montez
oartiga emottagande i Bamberg, och det por-
tugisiska folkets otacksamhet mot sin ädle herr-
skarinnas sannt moderliga omsorger 0. s. v.
Och folket sedan — hvilka herrliga frukter
kunna icke för dem af dessa förhållanden upp-
spira? De behöfva ej mera befatta sig med de
mödosamma ansträngningar, som religion, ära
och dygd fordom gjorde till nödvändigt vilkor
för ett sjelfbestånd, hvarom nu icke mera är
frågan. De behöfva endast blindt och under-
sifvet följa de föreskrifter, som deras upplysta
styrelser meddela dem ä den heliga alliansens
vägnar, öfvertygade att dessa äro sanna gen-
ljud från den eviga rättvisan, uti hvars heliga
namn detta höga och mäktiga förbund sam-
manknutits, och att, med lika ödmjukt somb
förtröstande sinne, emottaga det budskap som
kan utestuta dem från nationernas ania!, soml2
je måste underkasta sig det, hvilket en gårg
nm MM re Cu Sr
( mm —- AM hd - sh
pr mm NS AM
po or
iF
utplånar dem från jorden. d
(Insändt.) 12e
MUSEUM. -
I. )
djupt att, af selv:
1 ctamläcskhe:!
en heundrans