med vördnad fär dig, ädie okände! Må du länge få njuta frukten af dina menskliga, fosterländska bemödanden; tacksamhet och välsignelse skall följa din lefnad, och efter dess slut åt dig resa en ärestod i fosterlandets häfder, som varar, när tidens mossa betäcker stenmonumentet. Denna tidningsartikel har gifvit mig mod attyttra mig i detta ämne och flera dermed sammanhängande. Man klagar öfver tilltagande fattigdom och brottslighet; statsmännen stå villrådiga hvarest de skola hemta medel att bestrida årligen sig ökande fångvårdskostnader; och jag tror att statens tillgångar blifva otillräckliga, derest icke man förmår hos folket, hos det uppvexande slägtet ingjuta en sedligare och bättre anda; men huru skall en sådan förbättring åstadkommas? Man har ansett i första rummet nödvändigt, att en ändamålsenlig uppfostran bibringas det uppvexande slägtet, och betydliga anslag till inrättande af folkskolor hafva derföre af statsmedel blifvit beviljade; man har äfven ansett reformer i den kriminella lagstiftningen behöfliga; sådana hafva ock redan blifvit påbörjade och komma att fortgå, oaktadt de rop, som deremot höjas af dem, hvilka, i sin inskränkta menniskokännedom, längta endast efter stegel och hjul, sckavotter och blod. Allt detta är rätt; men låtom oss se till huru stiftarnes idter utföras; se här t. ex. huru en skola i en församling inom Ö—d stift handhafves. Skolmästaren vanvårdade barnens undervisning ända derhän, att han öfverlät densamma understundom. åt sin tjenstepiga; att barnen således ingenting fingo inhemta, var en gifven följd; några församlingsboer anmälde förhållandet för biskopen, hvilken ock af sådan anledning derstädes höll visitation. Vid den då anställda examen läste barnen väl; man förundrade sig; men genom några oförutsedda och opåräknade frågor blef upplyst, att den barnskara, som vid detta tillfälle examinerades, icke tillhörde församlingen, utan var lånad från den nästgränsande, för att paradera och dymedelst undandölja det sanna förhållandet; biskopen yttrade, det han upptäckt dylika konstgrepp äfven på andra ställen; den invändningen, hvilken mången måhända är färdig att anföra såsom ursäkt, att nu citerade händelsen vore ett enstaka fall, duger således ej. Hvad gjorde nu biskopen? Hvad gjorde pastor? intet. En förmaning till skolmästaren om förändring var hela följden; vederbörande afreste och kort derefter inträdde det gamla förhållandet. Kan man tro, att kärlek till det goda och rätta skall genom ett sådant föredöme hos folket ingjutas, hos den uppvexande generationen slå rötter? Nej! Och hvems är felet? den presterliga handledningens. Kastar man en blick på det behandlingssätt, som i allmänhet af husbönder och professionister iakttages emot tjenare och underhafvande, så finner man, att de af dem betraktas nära nog såsom hörande till ett annat slägte; en del tror endast på allmakten af käppen, en del åter tilidelar knappt underhåll, men fordrar träget och strängt arbete, och förvandlar dem dymedeist till tjufvar, hvarefter de kastas i fängelse samt utgå derifrån såsom utlärda bofvar. Jag återkommer till den ofvan yttrade frågan, huru skall en sedligare anda hos folket åstadkommas? och svarar derpå tryggt: hufvudsakligen genom presternas och de större egendomsinnehafvarnes förenade bemödanden. — Så länge presterne misskänna sin höga bestämmelse i samhället att vara ej allenast lärare, utan äfven herdar för sin församling, samt endast äro snikne efter slem vinning och politiskt inflytande, så länge possessionaterne endast taga skatt och arbete af sina underhafvande, utan att derjemte omhägna och vårda deras moraliska och fysiska tillvaro, så länge skola lagstiftningens och lagskipningens krafter blifva fåfänga, att utur samhällskroppen borttaga det onda. Jag vågar visst ej hysa några sanguiniska förhoppningar om hastigt resultat eller totalt utrotande; naturer finnas, ty värr, hvilka icke kunna böjas sedan det onda en gång fått öfverhand; men det är min fasta, orubbliga öfvertygelse, att ofvannämnde förenade krafter kunna uträtta mycket godt. Om man genomgår och granskar fånglistorna, finner man en öfvervägande pluralitet af personalen vara ifrån landsbyggden; de äro födda i torparekojor, i backstugusittarens usla hybble, i statskarlens torftiga boning; de voro en gång oskyldiga dessa barn; hafven j väl, j prester, i husbönder, undervisat och ledt dessa barn på vägen till det rätta och det nyttiga, ehuru medvetande om föräldrarnes oförmåga dertill? O nej! undantagen äro få — de blefvo handlöst lemnade, blefvo tiggare, tjufvar och brottslingar. Jag anser statskarlssystemet för ett ondt i samhället; men äfven under detta förhållande kan en ädelsinnad man bevara samhället från det ondas utveckling; och hänvisar derföre till ofvanberörde art. uti Aftonbladet JM 453. Det är både öfverflödigt och blefve för vidlyftigt, att vid detta tillfälle angifva eller försöka att föreskrifva de särskildta sätt, hvarigenom det goda ändamålet skulle kunna ernås; den ädelsinnige och rättänkande utfinner dem bäst sjelf; det synes mig tillräckligt att hafva erinrat om vigten att iakttaga en förbättring i förenämnde bänseende; kommen ihåg och läggen det på sinnet, j prester, j maktegande — det jäser på botten i samhället, i alla europeiska samhällen ett ämne, som kan förädlas, men lemnadt. åt sig sjelf till utveckling, torde blifva en bitter dryck att dricka. Jag har uttalat ett i mångens öra strängt omdöme, men det är grundadt på sanning; då man utsäger dylika sanningar, medgifves alltid, att undantag finnas; de som ega medvetande att handla: rätt, träffas ej af tillmälet; de öfriga må gerna deröfver ondgöras; om dessa anmärkningar förmå väcka någon eller några, är ändamålet vunnet; författaren skulle deraf finna sig lycklig. O—hld i Augusti. X. — — —— —