med vördnad fär dig, ädie okände! Må du länge
få njuta frukten af dina menskliga, fosterländska
bemödanden; tacksamhet och välsignelse skall följa
din lefnad, och efter dess slut åt dig resa en äre-
stod i fosterlandets häfder, som varar, när tidens
mossa betäcker stenmonumentet.
Denna tidningsartikel har gifvit mig mod attytt-
ra mig i detta ämne och flera dermed samman-
hängande. Man klagar öfver tilltagande fattigdom
och brottslighet; statsmännen stå villrådiga hvarest
de skola hemta medel att bestrida årligen sig ökan-
de fångvårdskostnader; och jag tror att statens till-
gångar blifva otillräckliga, derest icke man förmår
hos folket, hos det uppvexande slägtet ingjuta en
sedligare och bättre anda; men huru skall en sådan
förbättring åstadkommas? Man har ansett i första
rummet nödvändigt, att en ändamålsenlig uppfostran
bibringas det uppvexande slägtet, och betydliga an-
slag till inrättande af folkskolor hafva derföre af
statsmedel blifvit beviljade; man har äfven ansett
reformer i den kriminella lagstiftningen behöfliga;
sådana hafva ock redan blifvit påbörjade och kom-
ma att fortgå, oaktadt de rop, som deremot höjas
af dem, hvilka, i sin inskränkta menniskokännedom,
längta endast efter stegel och hjul, sckavotter och
blod. Allt detta är rätt; men låtom oss se till huru
stiftarnes idter utföras; se här t. ex. huru en skola
i en församling inom Ö—d stift handhafves. Skol-
mästaren vanvårdade barnens undervisning ända der-
hän, att han öfverlät densamma understundom. åt
sin tjenstepiga; att barnen således ingenting fingo
inhemta, var en gifven följd; några församlingsboer
anmälde förhållandet för biskopen, hvilken ock af
sådan anledning derstädes höll visitation. Vid den
då anställda examen läste barnen väl; man förun-
drade sig; men genom några oförutsedda och opå-
räknade frågor blef upplyst, att den barnskara, som
vid detta tillfälle examinerades, icke tillhörde för-
samlingen, utan var lånad från den nästgränsande,
för att paradera och dymedelst undandölja det sanna
förhållandet; biskopen yttrade, det han upptäckt
dylika konstgrepp äfven på andra ställen; den in-
vändningen, hvilken mången måhända är färdig att
anföra såsom ursäkt, att nu citerade händelsen vore
ett enstaka fall, duger således ej. Hvad gjorde nu
biskopen? Hvad gjorde pastor? intet. En förma-
ning till skolmästaren om förändring var hela följ-
den; vederbörande afreste och kort derefter inträdde
det gamla förhållandet. Kan man tro, att kärlek
till det goda och rätta skall genom ett sådant före-
döme hos folket ingjutas, hos den uppvexande ge-
nerationen slå rötter? Nej! Och hvems är felet?
den presterliga handledningens.
Kastar man en blick på det behandlingssätt, som
i allmänhet af husbönder och professionister iaktta-
ges emot tjenare och underhafvande, så finner man,
att de af dem betraktas nära nog såsom hörande
till ett annat slägte; en del tror endast på allmak-
ten af käppen, en del åter tilidelar knappt under-
håll, men fordrar träget och strängt arbete, och
förvandlar dem dymedeist till tjufvar, hvarefter de
kastas i fängelse samt utgå derifrån såsom utlärda
bofvar.
Jag återkommer till den ofvan yttrade frågan,
huru skall en sedligare anda hos folket åstadkom-
mas? och svarar derpå tryggt: hufvudsakligen ge-
nom presternas och de större egendomsinnehafvar-
nes förenade bemödanden. — Så länge presterne
misskänna sin höga bestämmelse i samhället att
vara ej allenast lärare, utan äfven herdar för sin
församling, samt endast äro snikne efter slem vin-
ning och politiskt inflytande, så länge possessiona-
terne endast taga skatt och arbete af sina under-
hafvande, utan att derjemte omhägna och vårda
deras moraliska och fysiska tillvaro, så länge skola
lagstiftningens och lagskipningens krafter blifva få-
fänga, att utur samhällskroppen borttaga det onda.
Jag vågar visst ej hysa några sanguiniska förhopp-
ningar om hastigt resultat eller totalt utrotande;
naturer finnas, ty värr, hvilka icke kunna böjas se-
dan det onda en gång fått öfverhand; men det är
min fasta, orubbliga öfvertygelse, att ofvannämnde
förenade krafter kunna uträtta mycket godt.
Om man genomgår och granskar fånglistorna,
finner man en öfvervägande pluralitet af personalen
vara ifrån landsbyggden; de äro födda i torpareko-
jor, i backstugusittarens usla hybble, i statskarlens
torftiga boning; de voro en gång oskyldiga dessa
barn; hafven j väl, j prester, i husbönder, undervi-
sat och ledt dessa barn på vägen till det rätta och
det nyttiga, ehuru medvetande om föräldrarnes o-
förmåga dertill? O nej! undantagen äro få — de
blefvo handlöst lemnade, blefvo tiggare, tjufvar och
brottslingar. Jag anser statskarlssystemet för ett
ondt i samhället; men äfven under detta förhållan-
de kan en ädelsinnad man bevara samhället från
det ondas utveckling; och hänvisar derföre till of-
vanberörde art. uti Aftonbladet JM 453.
Det är både öfverflödigt och blefve för vidlyftigt,
att vid detta tillfälle angifva eller försöka att före-
skrifva de särskildta sätt, hvarigenom det goda än-
damålet skulle kunna ernås; den ädelsinnige och
rättänkande utfinner dem bäst sjelf; det synes mig
tillräckligt att hafva erinrat om vigten att iakttaga
en förbättring i förenämnde bänseende; kommen
ihåg och läggen det på sinnet, j prester, j makte-
gande — det jäser på botten i samhället, i alla eu-
ropeiska samhällen ett ämne, som kan förädlas, men
lemnadt. åt sig sjelf till utveckling, torde blifva en
bitter dryck att dricka.
Jag har uttalat ett i mångens öra strängt om-
döme, men det är grundadt på sanning; då man
utsäger dylika sanningar, medgifves alltid, att un-
dantag finnas; de som ega medvetande att handla:
rätt, träffas ej af tillmälet; de öfriga må gerna der-
öfver ondgöras; om dessa anmärkningar förmå väcka
någon eller några, är ändamålet vunnet; författaren
skulle deraf finna sig lycklig. O—hld i Augusti.
X.
— — —— —