var då ståndaktigåre i er tro och lugnare i er
pröfning.
Ni har emot mig handlat ädelt, grefvinna,
svarade Selim. Jag tror nu på er; som på eu
högre väsen; jag tror på er — och jag tror
på det goda, det stöna, på lyckan och dygden!
Jag vill na icke ens försöka att urskulda mig
för de låga misstankar jag hyst. Kin själ har
varit sjuk, mina tankar förvirrade. En lum-
pen intrig har bedragit mig och ni vet att
Wiftenberg NM
Wiftenberg!p afbröt gr efvinr nan med förakt-
ligt leende; ni trodde då till och med denne
pratmakare mer, än ni trodde mig? Vill ni
imedlertid veta beskaffenbeten ar hans eröfrin-
gar, vänd er då till min f. d. kammarjungfru;
för hennes hjerta var han måhi inda farlig. Jag
vill gifva er en lärdom, baron; kom ihåg, att
om min, sådana som Wiftenberg, någonsin
skulle få komma in i en boudoir, så sker det
helt säkert — när frun i huset är borta; der-
emot bör ni vara mera rädd för alla era ti-
mida och tystlåtna rivaler. d
Ack, jag har lefvat bland dårar och sjelf
varit den störste af dem allal,
Men nu är ni ju min vän?n
I detsamma grefvinnan yttrade dessa ord,
räckte hon Selim sin hand till afsked ocb, som
vänner för lifvet, åtskiljdes dessa båda.
Men huru njöt icke Selim af :den förändring,
som hela hans varelse undergått! Solen; tyckte
han, sken mera varmt, fåglarne sjöngo mera
ljuft, all naturen var mera skön. Han upp-
lefde nu ett af dessa den himmelska försonin-
gens sköna ögonblick, då menniskan känner,
att hon är slägt till en Gud, och vill trycka
hela veriden till sitt varma bröst; han hade
återvunnit förmågan att älska, han hade åter-
vunnit sit förlorade is och det var lik-
som en bekant röst hviskat i hans öra:
Ar2