var då ståndaktigåre i er tro och lugnare i er pröfning. Ni har emot mig handlat ädelt, grefvinna, svarade Selim. Jag tror nu på er; som på eu högre väsen; jag tror på er — och jag tror på det goda, det stöna, på lyckan och dygden! Jag vill na icke ens försöka att urskulda mig för de låga misstankar jag hyst. Kin själ har varit sjuk, mina tankar förvirrade. En lumpen intrig har bedragit mig och ni vet att Wiftenberg NM Wiftenberg!p afbröt gr efvinr nan med föraktligt leende; ni trodde då till och med denne pratmakare mer, än ni trodde mig? Vill ni imedlertid veta beskaffenbeten ar hans eröfringar, vänd er då till min f. d. kammarjungfru; för hennes hjerta var han måhi inda farlig. Jag vill gifva er en lärdom, baron; kom ihåg, att om min, sådana som Wiftenberg, någonsin skulle få komma in i en boudoir, så sker det helt säkert — när frun i huset är borta; deremot bör ni vara mera rädd för alla era timida och tystlåtna rivaler. d Ack, jag har lefvat bland dårar och sjelf varit den störste af dem allal, Men nu är ni ju min vän?n I detsamma grefvinnan yttrade dessa ord, räckte hon Selim sin hand till afsked ocb, som vänner för lifvet, åtskiljdes dessa båda. Men huru njöt icke Selim af :den förändring, som hela hans varelse undergått! Solen; tyckte han, sken mera varmt, fåglarne sjöngo mera ljuft, all naturen var mera skön. Han upplefde nu ett af dessa den himmelska försoningens sköna ögonblick, då menniskan känner, att hon är slägt till en Gud, och vill trycka hela veriden till sitt varma bröst; han hade återvunnit förmågan att älska, han hade återvunnit sit förlorade is och det var liksom en bekant röst hviskat i hans öra: Ar2