tillbörlig andel deri, i densamma fått inträde
och erhållit sin fulla rätt af representation.
Och ännu har mean ej inom det liberala par-
tiet hört yrkas, om ej undantagsvis från något
enstaka -håll, att den blifvande representations-
reformen skulle ske utan allt afseende på för-
handvarande förhållanden, biott efter theoreti-
ska grunder; man har tvärtom visat all benä-
.genhet att, så vidt möjligt, gå önskningarne å
andra sidan till mötes, så att det stora verket
kunde blifva en försoningsakt emellan parti-
erna. Det är konungamaktens välförstådda in-
iresse, att främja detta verk. Gör hon det ej
vid den blifvande riksdagen, så låter hon ett
ögonblick gå förloradt, som måhända aldrig å-
terkommer med samma charcer för henne, att
möta den allmänna välviljan vid sitt uppträ-
dande. Vi befara storligen, att om nationen
ser sina rättvisa och billiga förhoppningar an-
tingen kringgås eller lemnas ouppfyllda i frå-
.gan om representationsreformen, så kommer
allmänna sinnesstämningen att deraf erfara ett
intryck, hvilket sedermera ej så lätt utplånas.
Vi hafva i korihet sökt visa hvad både stats-
klokhet och omsorg om statens bästa, i vår
tanka, tillråda styrelsen att göra i denna fråga,
och vi tro gerna att hon sjelf, på den höga
ståndpunkt, hvarifrån hon bör skåda hela sam-
hället med alla dess mångfaldiga fenomener
klart utbredt framför sig, inser detsamma ännu
tydligare än de, som dvä!jas nere i dalen.
Hvad bör nu folket göra, och huru böra dess
representsnter handla vid den blifvande riks-
dagen, för att bereda framzång åt folkets lifs-
fraga? Folket bör genomtränga sig med den
tanken, alt ingen heligare pligt gifves emot
detta fädernesl:nd, hvilket vi alla älska, ön att
medverka hvar och en i sin stad till den stora
sarmhällsförbättring genom en god representation,
förutan hvilken landet löper de största faror
både inom och utom silt sköte. Våra krafter
mattas och tyma af, under det de andra fria
folken stärka sig och gå framit med jettesteg
till utveckling och välstånd. Hvarje ny riks-
dag, under våra närvarande representativa for-
mer, är en tummelplats för förnyade strider, af
hvilka lzndets vinst vanligen är högst ringa, om
någon. Modlösheten bemiktigar sig de bäste
och starkaste, då de se att ingenting väsentligt
kan uträttas för det allmänna med allt detta
ofantliga arbete, under hvilket vårt tunga riks-
davsmachineri suckar. Då öfvertygelsen hunnit
allmänt och djupt rotfästa sig hos folket, att en
förändring i vår representation är af yttersta
bebovet påkallad, då sker den säkert, om icke
förr. Och till denna öfvertygelse mås:e- folket
snart komma, om det med sannt interesse om-
fattar frågan, och gör sig reda för dess verkliga
beskaffenhet.
För de liberale representanterne vid riksda-
gen är fast sammanhållning och möjligaste e-
nighet i den stera frågan det första vilkoret för
möjligheten, att i densamma kunna något ut-
rätia. Splittra de sig och falia sönder i me-
ningsstrider, så stå de der vanmäktiga, och den
vigtiga saken faller ur deras händer, för att öf-
veranutvardas åt en oviss framtid. Men stå
Borgare- och Bondestånden såsom en man för
representationsreformen, understödda af akt-
ningsbjudande minoriteter inom Adeln och Pre-
steståndet, la fulit beslutna att använda alla
lagliga och konstitutionelia medel för dess fram-
ging, då är det knappt tinkbart att ej rege-
ringen skulle taga initiativet i frågan, och med
-alfvar sluta sig till den stora msjoritet af na-
tionen, som nitälskar för dess framgång. Vi
skulle då få se ett uppslag i saken, åt hvilket
fosterlandsvännen ägde skäl att glädjas; och re-
geringen skulle bafva tagit en position, som ö-
kade dess moraliska kraft och anseende, både
genom den tillgifvenhet och tacksamhet, hvar-
med landet skulle komma den tll mötes för
hvad den gjort, och den upprigtiga medverkan
den utan tvifvel af majoriteten på riksdagen
skul!e röna för andra samhällsförböttringar, hvil-
ka kunde ligga en välviljande regering om
hjertat, men fordra representationens understöd
och bifall.