I MACON. (Slut fr. gårdagsbl.) För några år sedan yttrade jag från tribunen! ett ord, som gjort sin rund kring verlden, som tusen gånger återkommit till mig genom pressens eko. Jag sade en gång: Frankrike börjar ledsna. I dag säger jag: Frankrike bör-l jar bedröfvaso. Hvem af oss känner ej bos sig sjelf sanningen häraf; hvem af oss har ej sin! del af den allmänna bedröfvelsen. (Ja, ja, alla, alla.) En förborgad sjukdom tärer i djupet afl de renaste sinnen! man hviskar sedan någon tid halfbögt till hvarandra, hvarje Medboig..; som möler en annan, frågar honom med oro: det hvilar moln på hvarje panna — moln från Hvilka utgå åskor för statsmännen och ibland äfven stormar. (Bravol) Ja, man hviskar tilll hvarandra: Äro väl tiderna säkra? Denna fred, är det. verkligen en fred? Denna ordning, är det verkligen ordning? Kan man med tryggphet ölverlemna sig åt njutning, emellan tvenne stormar? Hafva vi en regering, som står i hbarmeni med våra id2r? Är icke reger ngen, i stället att vara en stor och helig xission af upplysning och praktisk morsl, af allmän dygd, af patriotism, en stor industri? Sinnet för materialism och köpenskap, månne det ej sla;it an på medlemmar af styrelsen? Befinna vi os3 ej iett medelklassens regentskap, lika fullt med agiotage, dagliga utpressningar och skandaler, som regentskapet i Palais-Royal på sin ptid? Känner man en ära i, eller en förödmjupkelse, att lefva i dessa tider? Aro vi icke en gåta för oss sjelfve och folken? Och bvad blir lösen till denna gåta? Blir det en komplett återgång till mörkret, under väldet af alla de föråldrade iderne? Blir det en ny revoluticn, icke mera förnuftets, utan vansionets, en öfversvämning af ett uppretadt folkvälde, som susdergräfver alla samhällets grundvalar, stat, familj, äganderätt? (Nej! nej!) Blir det måhända snarare ett förfall småningem, ett slags prevolutionens Capua, i hvilket en nation sjunker ned ur armarne af en korrumperad makt i armarne på en despotisk, och insomnar i ett materiellt välstånd, för alt uppvakna iinpvasionen? (Liflig rörelse.) Ja, detta hviskar man hvarandra sakta iöra, och det är detta som i de Fransyska sällskapskretsarne spricer dysterhet öfver anletena. Men, denna dysterhet, den utgör de gode medborgarnes glädje, ty den visar att Frankrike känner sitt onda, att det lider cch rodnar deröfver, och att det skall sluta med att besegra det. Denna dystcrhet, veten j väl hvad den i grunden är? Det ör kontrasten emeilan landets ider, och landets handlingssätt. Det är motsägelsen i allt emellan Frankrikes grundsatser och des; bandlingar, det är det offteiella skrymterist emellan dess ord och dess tankar; det är samvetsagget öfver dess svaghet i opinionen och dess affall från ideer, som förföljer det. Välan! dessa samtal inom lyckta dörrar, äro tecken att landets samvete icke är lugnt, alt pånyttfödelsens dag icke är långt borta. Och hvad göres oss nu behoi? Jo, en vilja! Hafven en vilja, och j skolen böja eder styrelse, utan att behöfva krossa den. Inom de fria samhällena kunna förändringar med styrelserna ske, utan att öfverskrida konstitutiorens gränser. Hvarföre hafven j väl samlats här? Hvarföre hafven j i så stort cch sördnadsbjudande an!al, så föga enligt med våra seder, lemnat edra aflägsna städer, edra byar, edra affärer, edra nöjen, för att omgifva en man utan makt, men som j haden en ning om, att han i sin själ sympathiserade med eder? (Det var för eder skull.) Nej, det var icke för min skull. Hvem är väl jag? En enkel och anspråkslös medborgare, -som icke ens inför större delen af eder bar den förtjensten, att väcka en vanlig nyfikenhet, en man, som j alla kännen, som är född bland eder, som uppvuxit och inträdt i det allmänna lifvet bland eder, som hvarken genom sin börd, silt ioflytande eller sina värdigheter i samhället. eller genom lysande tjenster, gjorda åt fiderneslandet, har något anspråk att kunna sarla omkring sig dessa folkma sor, som trängas kring en stor medborgare. (Ni är det. Ni är det för oss.) Nej, jag känner mig sjelf, jag gör mig inga illusioner, jag finner icke hos mig orsaken till denna ärofulia samling af tusentals gäster och åskådare. Det var nog för eder att en flägt af dessa föryngrande sanningar, som innehålla lif och ära, gått öfver mina läppar, för att j skullen vilja bevisa organen för dessa sanningar en ära, som i sjelfva verket endast tillhörer dem, edra grundsatser och edra förhoppningar. (Lifligt bifall.) Jo, jag upprepar det, det är ett symptom al den allmänna andans pånyttfödelse, det är eit symptom, ait reaktion.n börjat emot affellet ifrån 4789 års grundsatser. Och hvem vet om ej denna imposanta opinionsyttring en dag blir en af data, en af utgångspunkterna för denna reakticn. (Ja, j2, låtom oss hoppas dei.) Imedlerud mina herrar, görom oss inga öfverdrifna förboppningar. Denna reaktion blir icke en d.g; verk. Länge skola tvenne partier af motsatta politista läror fianar, såväl hos css, som i det öfriga Europa. Det skall finnas män, som söga, och till och med vekligen tro det, att förnuftet icke är annat ön en olycksal:g vills hos fulken, som leder dem till b.ådjup och anarki; alt fördomsarne äro de odödliga grundvslarna för s-mbällsinrättningsarac, alt vanorna äro menniskosligtets ledband, att .religionsfriheten, religionsbekännelsernas cceh sstalernas ömsesidiga beroende, den politiska friheten, jemn om RATTEN