framkallat den största af alla olyckor och knap-
past egde rätt till en enda förebråelse mot den
brottsliga, då erfor han en känsla, hvars bit-
terhet blef ännu mera förfärlig vid sidan af den,
i samma min stegrade ömheten. Ack, förun-
derliga menniskohjertal En förlust går dig när-
mare än ett egande; din nyckfulla flamma lå-
gar högre, när det blåser mob än med, och jag
vet knappast något, som du mera liknar, än
dessa små bortskämda knähundar, hvilka en-
dast få aptit derigenom, att men låtser rycka
maten ifrån dem.
För första gången i sitt If fann sig nu A-
lexander i en helt och bållet hopplös belägen-
het, och bans starka själ hade förlorat förmå-
san att lösgöra sig från hvarie nedtyngande
sörda och sväfva fri öfver de jordiska scrger-
nas region, genom ljusare banor. Hela man-
nens kraft var bruten, och han såg icke en en-
la skymt af tröst.
Men nu öppnades dörren och Therese in-
rädde.
Vv. oo 0
VERLDEN ÄR NOG EJ ANDÅ SÅ FARLIG.
För att rätt kunna njuta af landets hela gu-
doroliga bebag, måste man dit återvända från
ett längre vistande i någon större stad. Vis-
serligen skänker jag hvarj2 stad i allmänhet
och de stora i synnerhet, min skyldiga respekt
och vill på det ifrigaste påstå, ait det är både
2ngenämt och lärorikt att någon gång kasta sig
ut i verldens hvimmel, att der se lifvet i en
större skala, alt der sjelf vara som en liten
myra i den stora stacken och stå i samma
punkt, der så många tusende idcer, principer,
intressen och passioner koncentrera sig till en
bel verld i verlden; — men det är dock en
verld af menniskor, liksom landet är en verld
af Gud. Följden af ett lingvarigare stadslif är
gemenligen, att våra sinnen blifva uttröttade