som icke lemnade något oanmärkt, uppgjorde
han en cfterräkning med sig sjelf, och om han
in, bättre än mängden, förstod att af lifvets
lumpor samla lifvets spiritus, fann han sig lik-
väl stå illa till boks i afseende på sin hushåll-
ning med tid och helsa, samt användandet af
det pund, som blifvit honom förlönadt. Han
kände en bitter blygsel öfver sig sjelf, ett straff,
för hvilket endast ädla sinnen äro utsatta. Af
en spelares Jif hade han nu erfarit nog och cf-
svor, med innerlig afsky, denna låga pas.ion.
Men, liksom efter den yttre naturens våld-
samma stormar, vanligen inträffar det mest
fridfulla lugn, så utbreder sig älven öfver ren-
niskosinnet, när passionernas raseri ändtligen
bortdödt, en gudomlig anda af frid och förso-
ning. Milda känslor höja då åter i bjertat sin
röst, just som skogens singarskara efter ett åsk-
väder; ett stilla vemod breder sin månskens-
strimma öfver så väl minnet som förhoppnin-
3arne, och begäret alt älska och älskas flam-
mar aldrig lifligare. .
Icke på länge hade Alexanders bjerta varit
så varmt, som i detta ögonblick, då hans tan-
kar, med hela den fordna kärlekens eld, flyd-
de till den så länge nästan helt och hållet för-
glömda Therese. Men nu var också friden för-
bi. Vid tankan på Tberese könde den olyck-
lige mannen tusende dolkar genomstinga sitt
hjerta, och svartsjukans lidelse gick i spetsen
för oändliga qval. Hon är (trolös, hon har
förgätit sin pligt, hon föraktar mig och älskar
en annan!n
Sidana voro de tankar, hvilka heständigt
föresväfvade honom, och de voro. icke endast
foster af en sjuklig fantasi — nej, de voro nu
mera grundade på den mest otvifvelaktiga viss-
het. Och när han derpå betänkte, huru han
med köld och liknöjdhetsjelf skrämt sin unga
hustru ifrån sig och lemsat henhesind för vig.
midt i varldens hvirtvel, såtnt sålunda sjelf