som icke lemnade något oanmärkt, uppgjorde han en cfterräkning med sig sjelf, och om han in, bättre än mängden, förstod att af lifvets lumpor samla lifvets spiritus, fann han sig likväl stå illa till boks i afseende på sin hushållning med tid och helsa, samt användandet af det pund, som blifvit honom förlönadt. Han kände en bitter blygsel öfver sig sjelf, ett straff, för hvilket endast ädla sinnen äro utsatta. Af en spelares Jif hade han nu erfarit nog och cfsvor, med innerlig afsky, denna låga pas.ion. Men, liksom efter den yttre naturens våldsamma stormar, vanligen inträffar det mest fridfulla lugn, så utbreder sig älven öfver renniskosinnet, när passionernas raseri ändtligen bortdödt, en gudomlig anda af frid och försoning. Milda känslor höja då åter i bjertat sin röst, just som skogens singarskara efter ett åskväder; ett stilla vemod breder sin månskensstrimma öfver så väl minnet som förhoppnin3arne, och begäret alt älska och älskas flammar aldrig lifligare. . Icke på länge hade Alexanders bjerta varit så varmt, som i detta ögonblick, då hans tankar, med hela den fordna kärlekens eld, flydde till den så länge nästan helt och hållet förglömda Therese. Men nu var också friden förbi. Vid tankan på Tberese könde den olycklige mannen tusende dolkar genomstinga sitt hjerta, och svartsjukans lidelse gick i spetsen för oändliga qval. Hon är (trolös, hon har förgätit sin pligt, hon föraktar mig och älskar en annan!n Sidana voro de tankar, hvilka heständigt föresväfvade honom, och de voro. icke endast foster af en sjuklig fantasi — nej, de voro nu mera grundade på den mest otvifvelaktiga visshet. Och när han derpå betänkte, huru han med köld och liknöjdhetsjelf skrämt sin unga hustru ifrån sig och lemsat henhesind för vig. midt i varldens hvirtvel, såtnt sålunda sjelf