hotar med en intervention, icke endast emot!
den demokratiska andan, som der är lika gam-
mal med Alperna, u:an äfven mot den der ännu
starkare federationsendan, samt den nationala,
hvilken uppreser sig mot kantonernas anarki.
Äro väl vi de, som skola göra vår armå till
en österrikisk polis i Schweiz? (Uthållande
bravorop) och som skola med våra bajonett-
spetsar återlägga oket på detta Helvetien, hvar-
ifrån till oss fordom blåst den borgerliga och
den religiösa fribetens luft? Nej, detta är o-
möjligt! Våra vapen skulle då vända sig mot
oss sjelfva. Det tillkommer oss icke, alt in-
blanda oss i Schweizs konstitutionsfrågor. Der
man icke har sitt blod, bör man ej hafva sin
mening! Och fördraga, bidraga till en yttre
inverkan emot ett land, hvilkets sjelfständig-
het är lika nödvändig för vår gräns, som Al-
pernas massor för jordens tyngdslagar! Nej,
aldrig!
Och dock äro vi komna till denna punkt.
Hvar skola vi väl stanna, och huru långt skall
väl menniskosinnet låta föra sig bort ifrån, och
kläda af sig den ena efter den andra af alla
de sanningar, det tillegnat sig? Ack! om vi
ännu några år fortfara, att genom vår egen
obeständighet öfvergifva hela det fält, som fran-
syska tankan tillägnat sig, då hota oss stora
faror. Vi öfvergifva då och kasta skamligt ifrån
oss icke blott allt det framåtskridande, all den
upplysning, alla de eröfringar, som snillet gjort
i nyare tider, utan äfven vårt pamn, vår ära,
vår intellektuella rang, det inflytande vi äga
på folken genom deras begär att likna oss; vi
vanära de tusentals mäns minne och blod,
som, segrare eller offer, offrat sina lif för att
försäkra oss orm dessa fördelar. (Bravo.) De
vilda folken i Amerika säga till de europeiske
inkräktarne, som jaga dem ifrån deras fäders
jord: Om J viljen att vi skole lemna eder
våra filt, så låten oss åtminstone få taga med
oss våra fäders aska Våra fiders aska, hvad
de lemnat efter sig, det är de sanningar, den
upplysning de eröfrat åt verlden, och som en
alltjemnt fortgående reaktion i tänkesätten, men
hvilken slutligen måste hejda sig i sitt lopp,
ville tvinga oss att förskjuta.
Men, ännu en gång, skall man komma ända
derhän? Låtom oss undersöka förhållandet;
bistorien lärer allt, till och med det tillkom-
mande. Erfarenheten är de vises enda profetia.
Låtom oss till en början icke alltför mycket
förskräckas för reaktionen. Det är mennisko-
sinnets gång, dess ebb och flod. Tillåten mig
att hemta en bild från dessa krigsverktyg, dem
mången bland eder handterat till lands eller
sjös i frihetens strider. Då kanonen gifvit från
sig skottet, erfar hon en rörelse, som kastar
henne tillbaka. Artilleristerne kalla detta rekyl.
Välan! reaktionen i politik är ingenting annat
än idernes rekyl. Det synes liksom mennisko-
förnuftet, förvånadt öfver de nya sanningar,
som revolutionerna i dess namn kasta uti verl-
den, förskräcka öfver sin egen djerfhet, kastar
sig tillbaka och öfvergifver fegt hela det fält,
som bbfvit vunnet. Men det räcker blott en
dag. Andra händer komma fram och ladda
detta menniskotankans fredliga artilleri, och nya
explosioner icke af kulor, men af Jjusa tankar
återgifva väldet åt de sanningar, som syntes
öfvergifna eller öfvervunna. (Bravo.)
Sysselsättom oss derföre icke mycket med
att spekulera på, huru länge dessa reaktioner
skola räcka; låtom oss undersöka hvad som
skall inträffa, då de slutat sin oregelbundna rö-
relse. Se här huru jag föreställer mig förbål-
landet.
Om det kungadöme, monarkiskt till namnet,
men demokratiskt i verkligheten, som Frank-
rike antog 1830, fattar att det icke är någon-
ting annat än folkets suveränitet, satt uppöfver
valstridernes stormar, med en krona på huf-
vudet, för att på höjden af samhöllet föreställa
enheten och varaktigheten af nationens makt;
om det moderna konungadömet, utgånget från
folket, så skildt från det gamla konungadömet,
tronens egendom, betraktar sig såsom ett all-
mänt embete, beklädt med en titel, som ändrat
betydelse i folkets sinnen och i dess språk; om
det inskränker sig att vara en aktad vårdare af
styrelsens mekz2nism, utvisande och modere-
rande den allmänna viljans rörelser, utan alt
någonsin fjettra dem eller förfalska dem, utan
att nånsin förändra eller förderfva dem i deras
källa, som är opinionen; om det åtnöjer sig med
att anse sig sjelf såsom en af dessa frontispicer
på gamla förfallna tempel, bvilka de gamle in-
OR RT Ne NN ATEIST