hotar med en intervention, icke endast emot! den demokratiska andan, som der är lika gammal med Alperna, u:an äfven mot den der ännu starkare federationsendan, samt den nationala, hvilken uppreser sig mot kantonernas anarki. Äro väl vi de, som skola göra vår armå till en österrikisk polis i Schweiz? (Uthållande bravorop) och som skola med våra bajonettspetsar återlägga oket på detta Helvetien, hvarifrån till oss fordom blåst den borgerliga och den religiösa fribetens luft? Nej, detta är omöjligt! Våra vapen skulle då vända sig mot oss sjelfva. Det tillkommer oss icke, alt inblanda oss i Schweizs konstitutionsfrågor. Der man icke har sitt blod, bör man ej hafva sin mening! Och fördraga, bidraga till en yttre inverkan emot ett land, hvilkets sjelfständighet är lika nödvändig för vår gräns, som Alpernas massor för jordens tyngdslagar! Nej, aldrig! Och dock äro vi komna till denna punkt. Hvar skola vi väl stanna, och huru långt skall väl menniskosinnet låta föra sig bort ifrån, och kläda af sig den ena efter den andra af alla de sanningar, det tillegnat sig? Ack! om vi ännu några år fortfara, att genom vår egen obeständighet öfvergifva hela det fält, som fransyska tankan tillägnat sig, då hota oss stora faror. Vi öfvergifva då och kasta skamligt ifrån oss icke blott allt det framåtskridande, all den upplysning, alla de eröfringar, som snillet gjort i nyare tider, utan äfven vårt pamn, vår ära, vår intellektuella rang, det inflytande vi äga på folken genom deras begär att likna oss; vi vanära de tusentals mäns minne och blod, som, segrare eller offer, offrat sina lif för att försäkra oss orm dessa fördelar. (Bravo.) De vilda folken i Amerika säga till de europeiske inkräktarne, som jaga dem ifrån deras fäders jord: Om J viljen att vi skole lemna eder våra filt, så låten oss åtminstone få taga med oss våra fäders aska Våra fiders aska, hvad de lemnat efter sig, det är de sanningar, den upplysning de eröfrat åt verlden, och som en alltjemnt fortgående reaktion i tänkesätten, men hvilken slutligen måste hejda sig i sitt lopp, ville tvinga oss att förskjuta. Men, ännu en gång, skall man komma ända derhän? Låtom oss undersöka förhållandet; bistorien lärer allt, till och med det tillkommande. Erfarenheten är de vises enda profetia. Låtom oss till en början icke alltför mycket förskräckas för reaktionen. Det är menniskosinnets gång, dess ebb och flod. Tillåten mig att hemta en bild från dessa krigsverktyg, dem mången bland eder handterat till lands eller sjös i frihetens strider. Då kanonen gifvit från sig skottet, erfar hon en rörelse, som kastar henne tillbaka. Artilleristerne kalla detta rekyl. Välan! reaktionen i politik är ingenting annat än idernes rekyl. Det synes liksom menniskoförnuftet, förvånadt öfver de nya sanningar, som revolutionerna i dess namn kasta uti verlden, förskräcka öfver sin egen djerfhet, kastar sig tillbaka och öfvergifver fegt hela det fält, som bbfvit vunnet. Men det räcker blott en dag. Andra händer komma fram och ladda detta menniskotankans fredliga artilleri, och nya explosioner icke af kulor, men af Jjusa tankar återgifva väldet åt de sanningar, som syntes öfvergifna eller öfvervunna. (Bravo.) Sysselsättom oss derföre icke mycket med att spekulera på, huru länge dessa reaktioner skola räcka; låtom oss undersöka hvad som skall inträffa, då de slutat sin oregelbundna rörelse. Se här huru jag föreställer mig förbållandet. Om det kungadöme, monarkiskt till namnet, men demokratiskt i verkligheten, som Frankrike antog 1830, fattar att det icke är någonting annat än folkets suveränitet, satt uppöfver valstridernes stormar, med en krona på hufvudet, för att på höjden af samhöllet föreställa enheten och varaktigheten af nationens makt; om det moderna konungadömet, utgånget från folket, så skildt från det gamla konungadömet, tronens egendom, betraktar sig såsom ett allmänt embete, beklädt med en titel, som ändrat betydelse i folkets sinnen och i dess språk; om det inskränker sig att vara en aktad vårdare af styrelsens mekz2nism, utvisande och modererande den allmänna viljans rörelser, utan alt någonsin fjettra dem eller förfalska dem, utan att nånsin förändra eller förderfva dem i deras källa, som är opinionen; om det åtnöjer sig med att anse sig sjelf såsom en af dessa frontispicer på gamla förfallna tempel, bvilka de gamle inOR RT Ne NN ATEIST