Förgäfves går Gringoire längre fram i rum-.
met, han skjuter bullrande undan en stol; men
det lifliga samtalet låter ej störa sig, och då
han, efter dessa fruktlösa försök, vänder sig om,
blir han åter varse samma masker, som han
nyss lemnat; de skratta ännu samt förklara ge-
nom gester sin spefulla medömkan, — Nu blir
filosofen förbittrad; han fann sig sårad på en
för honom särdeles ömtålig sida, och, medan
han ännu står tvekande i sitt beslut, möter ho-
nom samme svarta domino, som erhållit Esme-
raldas spådom.
En hastig tanke, ej just af de vackra, far i
detsamma genom hans hufvud, och vändande
sig till dominon, säger ban:
Älskar ni det romantiska, så har ni der
borta en vacker scen — och härvid pekar
han mot fönsternichen och går sedan bort.
Mannen i den svarta dominon låter sina
blickar följa den bortgåendes hänvisning. Men
hon stannar ovilkorligt, då han varseblifver Es-
meraldas behagliga figur. Han går närmare —
ännu närmire! men hon ger ingen akt dertill.
Slutligen står han alldeles invid hennes sida,
men dold sf den vida gardinen. Der hör han!
följande fragment af samtalet:
Ert slutord är således? frågade Phoehus.
Ni fordrar det, svarar Esmeralda. Nåväl.
jag vill skänka er ett möte; men icke förr än
tre månader härefter — ja, på dagen tre må-
nader härefter träffas vi åter; intill dess —
tystnad!r
i -— -— —
Men vi hafva säkert redan alldeles tillräck-
ligt af denna maskerad.
— m oo — -m--- -—
Morgonen efter denna natt, satt grefve Alex-
ander Stålbrand ensam i sitt rum, i sorglig
sinnesstämning; han hade uppvaknat till fullt,
sansadt medvetande, och han såg olyckans Me-
duse-hufvud rätt i ansigtet. Med en stränghet,