Förgäfves går Gringoire längre fram i rum-. met, han skjuter bullrande undan en stol; men det lifliga samtalet låter ej störa sig, och då han, efter dessa fruktlösa försök, vänder sig om, blir han åter varse samma masker, som han nyss lemnat; de skratta ännu samt förklara genom gester sin spefulla medömkan, — Nu blir filosofen förbittrad; han fann sig sårad på en för honom särdeles ömtålig sida, och, medan han ännu står tvekande i sitt beslut, möter honom samme svarta domino, som erhållit Esmeraldas spådom. En hastig tanke, ej just af de vackra, far i detsamma genom hans hufvud, och vändande sig till dominon, säger ban: Älskar ni det romantiska, så har ni der borta en vacker scen — och härvid pekar han mot fönsternichen och går sedan bort. Mannen i den svarta dominon låter sina blickar följa den bortgåendes hänvisning. Men hon stannar ovilkorligt, då han varseblifver Esmeraldas behagliga figur. Han går närmare — ännu närmire! men hon ger ingen akt dertill. Slutligen står han alldeles invid hennes sida, men dold sf den vida gardinen. Der hör han! följande fragment af samtalet: Ert slutord är således? frågade Phoehus. Ni fordrar det, svarar Esmeralda. Nåväl. jag vill skänka er ett möte; men icke förr än tre månader härefter — ja, på dagen tre månader härefter träffas vi åter; intill dess — tystnad!r i -— -— — Men vi hafva säkert redan alldeles tillräckligt af denna maskerad. — m oo — -m---— Morgonen efter denna natt, satt grefve Alexander Stålbrand ensam i sitt rum, i sorglig sinnesstämning; han hade uppvaknat till fullt, sansadt medvetande, och han såg olyckans Meduse-hufvud rätt i ansigtet. Med en stränghet,