och att den smula själ, som kunnat falla på
vår lott, blifver, mer ön nyttigt är, nerdammad.
Var på din vakt, att det icke må gå för långt;
sök reda på dig sjelf, innan du helt och hållet
jär borttappad; samla dina smulor, innan de
blifvit alldeles förskingrade! Säg farväl till
stengatornas labyrint, fy långt ifrån qvalmet
(af stängsel och stad, och res till landet! På
landet blåser en friskare vind, der kan du få
Hid att sällskapa med dig sjelf, der ser du verl-
den på en annan sida, i en annan firg: den
gröna, den förhoppningsfulla.
Ja, arme stadsbo, res till landet, och jag
lyckönskar dig; lyckönskar dig dubbelt, om du
är nog afundsvärd att i den fria naturen ega
en gammal vän, om skogens sus, forssens dån,
de leende ängarne eller de allvarsamma bergen
till ditt hjerta hviska de ljufvaste af alla min-
nen: barndomsminnen! — Ack, en stad kan
man tycka om, men endast landet kan man
älska, och i sorg, i glädje, i alla Ifsets skiften
— hsxar finna vi väl en bättre, en trognare
vän, än Guds sköna natur! Hon ler med våra
fröjder, hon suckar med våra qval. Ja, j som
älsken, j veten det j.
De specifika naturföremålens olika inpressio-
ner på menniskosinnet kunde blifva ett kapitel
för sig, och ville man gå något djupare i sa-
ken, skulle man, stödjande sig vid kända för-
hållanden emellan länders beskaffenhet och na-
tioners lynnen, kunna påstå, att en olika sin-
nesstämning fordrar äfven olikheter hos den
naturliga omgifningen och att det således kan
finnas tillfällen, då icke alltid det skönaste är
alt rekommendera, oaktadt ingen kan förneka,
att det sköna alltid bibehåller en förädlande
inverkan. Att vårt kära fädernesland är ett
vackert land, kanske bland de aldra vackraste,
är en obestridlig sanning, som vi aldrig för
ofta kunna omnärana, ty vi hafva börjat så
sent att tala derom; men det här i synnerhet