EN UNG FRU. )
NOVELL AF JEREMIAS MUNTER.
Pierre Gringoire gick imedlertid i danssalon-
gen och sökte förgälves sin försvunna dam.
Han hade redan sträckt sina efterforskningar
flera slsZ rundt ikring hela rummet, då han
stöter på några bekanta masker; de börja samt-
ligen skratta, då de blifva varse filosofen.
Du är just en präktig beskyddaren, sger
den ene, hvar har du väl lemnat din Esma-
ralda?
Jag söker henne just,, svarar Gringoire.
Förträfflligt! ropar en annan, under det du
vändt ryggen till, har hon betjenat sig af till-
fället och kuttrar nu med en annan; hon har
funnit sin Phoebus och din lycka är slut. Nå
så har du då ändtligen blifvit lönad, som du
förtjenar, och bra för dig, att du i afton är
filosof.
Förbannadt bra!, instämmer en tredje, och
utbrister i väldiga skrattsalfvor.
Men jag förstår ju icke ett enda ord, in-
vänder filosofen.
Så mycket bättre för dig, stackars Gringoi-
rex, genmäler en af maskerna; vill du likväl
ha närmare upplysning, så skynda dig den der
vägen genom förmaket till det lilla kabinettet
på andra sidan korridoren; men för all del, stör
icke den bolt säkert ganska Jjufva tåteå tåten
-— au revoir!,
Gringvire hade icke inträngt så djupt i sin
roll, att han egde någon särdeles rikedom af
den beundransvärda filosofien; han tyckte der-
för, att vännernas skämt smakade ganska illa
och följde förtretad den anvisning, han fått.
Snart upptäcker han nu den förrymda Esme-
ralda i fönsternichen, och verkligen, som förut
sagdt var, lyssnande till en, efier allt utseende
särdeles eldig Phoebus.
— LDL
) Se A. B. Ja 187—193.