Frankrike är stadgadt; Europa är lugnt; men-
niskorna äro icke mera desamma, men samma
anda liivar dock ännu den tänkande verlden;
desamma orden, uttalade af äfven de svagaste
Organer, komma ännu samma fibrer att darra i
allas hjertan — äfven bos barnen af dem, som
fallit i striden mellan de motsalta åsigterna.
Om ailt detta är en national-galenskap, så med-
gifvom åtminstone att paroxymen är lingvarig
och ideen är fix, och ait denna revolutions-
dårskap en dag ganska väl låter sig förliknas
vid denna korsets dårskap, som varat 2009 ir,
underzräft den gamla verlden, lärt herrar och
trälar det nya namnet bröder, och som för-
nyat altaren, välden, lagar och institutioner.
Nej! arnat var franska revolutionen. Icke är
det lampna msteri2lla intressen gifvet, att fram-
bringa dylika verkningar. Menniskoslägtet har
en ideel rigtning — hvad än dess belackare
derom må säga. Det rör sig stundom för in-
teressen, men det är blott då ideer fattas det,
eller då, såsom nu, det felar sjelf mot ideerna.
Menniskoslägtet är ideelt, och det är just dess
ära, — religionern2, revolutionerna, martyrer-
na, äro ingenting annat än begreppens andliga
krafi, soin protesterar mot materialismen! (Ja,
det är sant.)
Revolutionen var uppkomsten af ett begrepp,
eller rättare af en grupp utaf begrepp, som
voro nya för verlden. J kännen dessa begrepp;
ven läst deras första lärare: Fenelon i
que, Montesquieu i Esprit des Lois, J.
ussan i le Contrat Social. Det är d-ssa
böcker. som ingåfvo den första tringtan efter en
ny s-kernas ordning, en trängtan som då hy-
stes af alia klasser, al dem som hade att för-
lora, I:ksom dem som hade att vinna, d2 privi-
legierade så väl som de undertryckta, adeln
och presierskapet så väl som folket, ty dessa
gudomliga sanningars inverkan gjorde då, så att
säga, hela verlden rättvis, ointresserad, ädel-
modig såsom sanningen sjelt.
Talaren sade sig hafva ämnat genomgå revo-
lutions-historiens serskilda phaser och deraf
hemta lirdomar och ljus: men omständighe-
terna gjorde det omöjligt, natten trängde på,
blåsten bortförda orden. Fan öfvergick der-
före på en gång till den tid, då denna revolu-
tion, utmattad af sina ansträngning :r, försvagad
af anarkien och blodsutgjutelsen, af trötthet
och misströsten kasade sig i en ärelysten kri-
gares srmar, hvilkens storhet och tjorster hon
erkånce; tv den ära, som man förskoffar åt ett
folks vapen, är en tionst. Men krigarens civila
styrelse var icke, i talarens tanka, annat än
kontra-revolutionens regering. Han forifor:
Ifrån denna dag, ifrån den 48 Brumaire,
börjar en reaktion emct de populära princi-
perna, som icke slutas förr än med kejsardö-
mets fal. Man kan säga, att Carl den Stores anda,
besvuren fram ur medeltiden, återlifvas i honom.
Men denna anda är en fortsatt anachronism.
Det är den flydda tidens anda, icke folkens
nuvarand:, icke framtidens. Det är discipli-
nens, men ej samhällets anda. Då man tager
bort svärdets glans, som betäcker allt detta,
förvånas man öfver det småaktiga och falska i
de soceisla uppfattningarna, som dölja sig under
-denra stora ära; och uti drabbningarnes hjelte
kan man ej afhålla sig från att igenkänna i
allt det böga snillet, men kontra-revolutionens
anda. Sjelfva restaurationen, som visserligen
icke kunde medföra personliga sympathier för
våra principer, var närmare 1789 års liberala
principer. Men det är i politiken lättare att
underkufva sina fiender, än att segra öfver sina
vänner. J sen det sjelfve i dag. (Ja, ja!) Re-
staura:ionen, hänförd af sina vänners öfverdrif-
ter, kastade sig sjelf utför sin forntids brant.
Och nu, hvar äro vi väl? (Stor uppmärk-
samhe!). Frukten icke, att jag skall låta den
historiska sanningen nedstiga ifrån sin högtid-
liga och opartiska höjd, för att deraf göra et:
partivspen. Vi äro i historien; låtom oss icke
nedgå derifrån. Men betraktom likväl på hvil-
ka afstånd vi blifvit slungade från våra prin-
ciper genom dessa reaktioner — icke endast
genom styrelsens reaktion — den är kanske
den minst farliga — men genom opinionernas,
som sedan trettio år i Frankrike förgår sig mot
sig sjeif.
Den första lärosatsen, som revolutionens fi-
losofi ville göra gällande i verlden, var freden.
Att utslicka det ena folkets hat mot det an-
dra, att göra folken till bröder, det är det mål
hvartill vi gå. Vi hafve fred. Talaren ansåg