samme målaren, slog hon upp sin voile, med
en fransyskas hela utsökta koketteri, och emel-
lan dem båda vexlades en betydelsefull blick.
Parbleul ropade Bertin och slog Camillo på
axeln.
Porträttmålaren blef på en gång förlägen och
misslynt, då han nu upptäckte, att vi utspio-
nerat Kans hemlighet. Han försökte visserli-
gen alt slå ifrån sig vårt skämt, men hans
blick var dock skum, och med en omisskänne-
lig köld skiljde han sig snart från vårt sällskep.
Vi råkades sedan mindre ofta. Bertin, lika
flygtig som känslofull, glömde snart sin gu-
.domliga Allicet, och förälskade sig i en mode-
handlerska. Jag sjelf tänkte icke mera på vårt
lilla äfventyr. Men en afton, ett par månader
härefter, hos Tortoni, stötte jag åter på Bertin.
Nå, utropade han i den lifligaste entusiasm,
så shart han blef mig varse, ;ni har väl hört
hvad som passerat ?n
Hvad menar ni? frågade jag förvånad.
Ah, signor Camillo, det är ju en hel roman!
Hvilket? sporde jag ännu en gång:
Ni vet då icke, hvad hela Paris vet, ro-
pade han, ,signor Camillo har försvunnit och
mademoiselle Allicet . har blifvit enleverad —
hvad tycks! -
Jag blef verkligen, äfven jag, frapperad af den
oväntade nyheten:och satte mig ner att få vidare
bekräftelser och utförligare berättelser. Saken
förhöll sig verkligen så, att både Camillo och
Allicet voro spårlöst försvunna.
Ungefärligen halftannat år härefter råkade
jag i Milano återigen min vän, målaren Ber-
tin; men vi hade då alldeles motsatta resepla-
ner; han for neml ifrån Neapel, dit jag just
ernade mig, och vår sammanvaro inskränkte
sig hu till en enda dag. Bland de många
spörjsmål, som jag naturligtvis hade att göra
honom, glömde jag ej vår gemensamma vän,
signor Camillo. Men detta ämne tycktes nu-
mera på något sätt vara Bertin obehagligt; han
talade icke gerna derom, och det var endast
genom flera förnyade frågor, som jag ändtligen
fick veta, att alla efterforskningar från direk-
tören vid Theatre du Cirque Olympique för
att återfinna den lofvande eleven, mademoiselle