samme målaren, slog hon upp sin voile, med en fransyskas hela utsökta koketteri, och emellan dem båda vexlades en betydelsefull blick. Parbleul ropade Bertin och slog Camillo på axeln. Porträttmålaren blef på en gång förlägen och misslynt, då han nu upptäckte, att vi utspionerat Kans hemlighet. Han försökte visserligen alt slå ifrån sig vårt skämt, men hans blick var dock skum, och med en omisskännelig köld skiljde han sig snart från vårt sällskep. Vi råkades sedan mindre ofta. Bertin, lika flygtig som känslofull, glömde snart sin gu.domliga Allicet, och förälskade sig i en modehandlerska. Jag sjelf tänkte icke mera på vårt lilla äfventyr. Men en afton, ett par månader härefter, hos Tortoni, stötte jag åter på Bertin. Nå, utropade han i den lifligaste entusiasm, så shart han blef mig varse, ;ni har väl hört hvad som passerat ?n Hvad menar ni? frågade jag förvånad. Ah, signor Camillo, det är ju en hel roman! Hvilket? sporde jag ännu en gång: Ni vet då icke, hvad hela Paris vet, ropade han, ,signor Camillo har försvunnit och mademoiselle Allicet . har blifvit enleverad — hvad tycks! Jag blef verkligen, äfven jag, frapperad af den oväntade nyheten:och satte mig ner att få vidare bekräftelser och utförligare berättelser. Saken förhöll sig verkligen så, att både Camillo och Allicet voro spårlöst försvunna. Ungefärligen halftannat år härefter råkade jag i Milano återigen min vän, målaren Bertin; men vi hade då alldeles motsatta reseplaner; han for neml ifrån Neapel, dit jag just ernade mig, och vår sammanvaro inskränkte sig hu till en enda dag. Bland de många spörjsmål, som jag naturligtvis hade att göra honom, glömde jag ej vår gemensamma vän, signor Camillo. Men detta ämne tycktes numera på något sätt vara Bertin obehagligt; han talade icke gerna derom, och det var endast genom flera förnyade frågor, som jag ändtligen fick veta, att alla efterforskningar från direktören vid Theatre du Cirque Olympique för att återfinna den lofvande eleven, mademoiselle