Sådan större förening skulle ock, uti ins:s tanka, verka alldeles motsatsen af hvad dessa små sockneförsörjningsanstalter mäste åstadkomma; ty de förstnämnde skulle befordra enighet och samverkan, i stället för att dessa splittrade små distrikter verka nära nog fiendskap till hvarandra; de förra skulle föranleda och bereda förslag till allmänna arbeten och större företag, som ej kunna vara få enskildes höfva, då dessa äro inskränkta inom en eller par socknar. Afven den omständighet, att icke ens hela pastoratet är ålagdt hafva gemensam fattigvårdsstyrelse, utan hvar socken med endast rättighet för socknar i en församling, att få öfverenskomma om samfälld sådan, skall vålla mycken disharmoni inom samma pastorat, och sätta pastor, om han, utöfyer åliggandet i förordningen, Vill taga sig af saken, i ganska obehaglig mellanhand för 2:ne eller flera socknars i dess församling inbördes strider. Ins. kan uppgifva exempel af socknar inom en församling, af hvilka den ena är alldeles öfverhopad af fattiga, i följd af den utsträckta upplåtelse af intägter på kronoallmänning, som uti ins:s ort egt rum allt sedan några och 30 år tillbaka; -och den andra ej eger en enda fattig person, som underhålles af socknen, ej heller har någon fattigkassa ej heller fattigföreståndare. Huru skall väl der kunna väntas öfverenskommelse om samfälld fattigvård för hela församlingen eller pastoratet? 2 6 3 mom. tillåter visserligen serskilda fattigvårdssamhällen förena sig om bildande af en gemensam arbetsinrättning m. m., men ej utan att sådana öfverenskommelser skola, genom Konungens Befallningshafvande, underställas Kongl. Mej:ts nådiga pröfning. Den ovisshet och omgång sådant medför vid allt det oundvikliga besvär för en sådan större, icke i lag anbefalld, förenings åstadkommande, skall visserligen hindra de aldra fleste sådana föreningar, hvaremot förslag derom vid ett föregående allmännare hörande af menigheten inom kontrakt, härad eller tingslag, framstäldt bredvid alternativet af eljest blifvande fördelning af fattigförsörjningen inom hvarje enskild socken, säkerligen flerstädes skulle hafva förskaffat sig gehör. 3 4 mom. Ovilkorliga åläggandet här för socknenämnden, att, jemte dess för sådan befattning redan ägande bestyr, äfven besörja fattigvården, hvarigenom båda dessa kommunal-angelägenheter troligen blifvit ställda på högst osäker fot, synes häfva kunnat, utan men för sjelfva saken, mildras så mycket, att, när svårighet möter att uppdraga å samma personer båda bestyren, socknemännen må ega att kalla serskild fattigvårdsstyrelse. Nu kan sådant icke ske, utan verkligt åsidosättande af Förordningens bestämda föreskrift, men blir dock utan tvifvel på många ställen alldeles oundgängligt, om Förordningens afsedda ändamål i någon mån skall kunna befrämjas; men aldrig uppehålles på detta vis menighetens skyldiga aktning för Konungens bud. 2 mom. Pastors frikallande här från fortfarande skyldighet att taga sig af fattigvården, om han ej är vald till ordförande eller ledamot i nämnden, synes aldrig kunna undgå en uppmärksamhet, ofördelaktig för prest-embetet, hvars anseende hos den talrika fattigare delen hittills ej litet berott af den rättighet, densamma egt att anse prest-embetet utgöra ett dess värn. På endast få ställen lärer pastor hittills blifvit invald i socknenämnden; Socknenämnds-förordningen af år 4843 har icke heller gifvit anledning till hans inväljande, utan snarare till motsatsen, dels uti stadgandet om ledamöters ombytande efter viss tid, dels uti embetsmäns fritagande från skyldighet att ingå i nämnden. Det tillfälle, som pastor hittills åliggande befattning med fattigvården beredt honom, att inhemta närmare kännedom om dess åhörares husliga förhållanden, skall nu gå till stor del förloradt; fattigvårdsstyrelsens ledamöter skola ock gå miste om de flera upplysningar, som pastor bättre än någon annan bör kunna lemna; och om än man torde få hoppas, att de aldra flesta kyrkoherdar skola finna sig af deras presterliga embetspligt och verkligt deltagande uti sina åhörares bekymrande angelägenheter samt vid! den allmänna brist på personer med nödiga egenskaper för verksamhet i denna väg, uppmanade att frivilligt deltaga såsom ständiga ledamöter i fattigvårdsstyrelsen, så kan man dock ej dölja den farhåga, att det icke heller kommer att saknas andra, hvilka välja det för sig beqvämligaste att, utan minskning i sina inkomster, vara befriade från denna börda, som af dem hittills utan tvifvel varit ansedd såsom den icke minst betungande af deras embetsutöfning. Hade det alltså icke varit skäl, att Förordningen stadgat, det pastor är sjelfskrifven ledamot i fattigvårdsstyrelsen, utan att vara invald, dock utan pligt eller rättighet att vara ordförande, om han ej dertill väljes? 8 förbjuder strängeligen fattighjon yttra något -klander emot beskaffenheten af den hjelp, det erhåller, och hänvisar detsamma i stället att söka rättelse hos den, på hvilken sådan kan bero. Har fattighjonet väl någon annan att hålla sig till, än fattigvårdsstyrelsen, och hvilken då? Sådant borde väl hafva blifvit antydt, till förekommande att annars möjligtvis ingen vidkännes l I