St— AA Gc rr utseende, sin elegans och några små talanger i åtskilliga sköna konster, såsom dans och musik, samt förmågan att rita mönster, arrangera tableaux vivants och spela älskareroller, blifvit mycket eftersökt inom sälskapslifvet, utan att han derför hunnit, eller synts affektera den mera pompösa värdigheten af ett lejon. Wiftenberg var till sin natur mera tillgänglig, mera familer. Damerna, i synnerhet fruarna, kallade honom alltför treflig, och af sina kamrater och vänner erhöll han alltid den utmärkta hederstiteln: en fördannadt toujours karl! I alla salonger blef han alltid en välkommen gäst, och mången stackars värdinna, som på en visitafton med ängslan och ångest sett sia societå anfäktas af de envisaste gäspningar, hade känt sitt bröst lättadt från en svår tyngd, och hviskat för sig sjelf: han kom som från höjden, då Wiftenberg stigit in, ty hans förmåga att sprida lif och munterhet omkring sig, var allmänt känd. j Det finnes gemenligen inom hvarje sälskapskrets ett större eller mindre antal personer, som genom sin tröghet, sin umöjlignet, utgöra societeternas förtryckande barlast, och som aldrig vilja erkänna den reciprocitet, som är en billig skyldighet för hvar och en deltagare i sällskapslifvet. Dessa personer göra sig icke samvete öfver, alt alltid vara de emottagande, men aldrig de gifvande. De hafva till all glädje samma förhållande, som svamparna till ett fluidum: de endast absorbera — men de äro värre än svampar, ty huru man än må krama dem, gifva de ingenting tillbaka. Hvarje elektrisk gnista strandar mot deras oledande tråkighet,