beherrska sig sjelf, hade dock vunnit en af de
svåraste segrar, som en man kan vinne: den
att hålla bjertat varmt ännu då kärleken måste
släckas; att med mildhet transformera sina kän-
slor. Selim hade kufvat sin kärlek, men likväl
beständigt bibehållit Therese i sitt bjerta och
egnade henne en dyrkan, liknande den som ka-
tholiken skänker sitt helgon. — Nu, afkyld,
läkt, modererad och icke mer fruktande att
återse henne, som han aldrig skulle glömma,
återvände han hem. Han hörer åter hennes
namn ljuda i sina öron, han hörer åter hennes
skönhet beundras — men han hörer också hen-
nes rykte svärtas, hennes dygd betviflas. — Död
och afgrund! — Också hon är fallen! Vid
denna tanke känner han sitt hjerta likasom för-
vandlas till en vulkan; vid denna tanke ser han
den Jacobs-stege falla, som för honom varit den
enda vägen til bimmelen; mot tviflets fasor
bar han icke mer något vapen. Också hon!p
utbrister han nästan med törtviflan, liksom den
skeppsbrutne klagar då den sista planka, vid
hv.lken han kunde hålla sig uppe, slites ifrån
honom. Tron på det goda var för Sclim det-
samma som tron på qvinnor, och häruti hade
han sitt sista, sitt enda stöd. Men hvad skulle
han väl nu kunna behålla qvar af denra, tro,
när hans ideal, bans prototyp för all qvinlig
fullkomlighet, den enda, som han någonsin äl-
skat, nu var en äktenskapsbryterska, en trolös,
föraktlig varelse, lika lågt sjunken, lika smutsad
af synd, som allt annat i denna fallna verld!
Föraktet spred sitt gift i alla hans nerver; han
kände sig i stånd till ett hat, lika brinnande
som fordom hans kärlek, och såsom en bland-
ning af båda dessa känslor brann passionens
glöd i hvarje hans bloddroppa.
Jag vill ega, jag vill besegra henne. Det
måste ske med list, med bön, med hot eller
med våld: det måste ske! Hon skall blifva
min! Också jag vill känna slaget af detta för-
rädiska hjerta, också jag vill smälta vid den
låga, som jag sjelf skall tända, om än elden
skall lånas från afgrunden. Och sedan? — Se-
dan är det nog — då vill jag förbanna verlden
och dälp