pbetaren och proletären, utomlands, uppstått med anförare, sådana som St. Simon, Charles Fourier, Robert Owen m. fl., att kämpa mot medelklassen, det mäktigaste, d. v. s. det första ståndet, och de våterstående feodala ruinerna af den i penning-aristokratien allt mer öfvergående och försvinnande adeln. — — — Folkens instinkt kallar dem derför redan till kamp. Den tidpunkt är måhända icke så aflägsen, ocH för bildningen och den sanna friheten, för staternas harmoniska utveckling fruktansvärdt att befara — då den halfbildade, svältande massan reser sig, afskakar sina bojor, och i revolutionernas hvirflar krossar penning-aristokratiens, borgarväldetsihåliga, maskstungna, byggnad ! Det är mot en del af dessa framställningar, som ref. anser sig böra protestera. Han kan ej undgå att finna dem grundfalska, oaktadt ingen är mer än ref. färdig att erkänna förträffligheten hos de praktiska lärdomar, med hvilka författaren i öfrigt, och på mer än ett ställe, öfverraskar den efter dylika premisser derpå oberedde läsaren. Man kan imedlertid knappast begära, att någon som icke gjort opinionens skiften under olika tidehvarf till föremål för särskilda undersökningar, skulle förmå upptäcka huruvida en sanning eller en villfarelse ligger till grund för den bannala jargonen om penningearistokratiens kamp emot börds-aristokratien. Det är af denna orsak ganska ursäktligt, äfven hos författaren, om han på god tro antagit denna jargon som ett axiom, hvarifrån han anser sig kunna hemta slutsatser och teoremer. Frågar man likväl hvar den så ofta omordade kampen emellan bördsaristokratien och penningearistokratien har i verkligheten ägt rum, så biir verklighetens svar: ingenstädes, utom i bördsaristokratiens egen inbillning. Bördsaristokratiens fåfänga har känt sig sårad, när den märkt att medelklassen, i mån af sina tillväxande rikedomar, begynt eftersträfva samma beqvämlighet i lefnadssätt och slutligen samma yppighet, som bördsaristokratien ensam förmådde bestå sig fordom. I denna medelklassens sträfvan efter vällefnad och lyx har bördsaristokratien trott sig se en förolämpning, och i den förmente förolämparen en den gamla aristokratien utmanande, ny aristokrati, som den på eget bevåg döpt till penningearistokratin. Men att denna så kallade penningearistokrati öppnat någon annan strid mot bördsaristokratien, än den nyssnämnda täflingen i vällefnad och lyx: att den bekämpat bördsaristokratien på dennas eget område, hvilket endast skulle kunnat ske i fall den sjelf sökt att genom majorater och fideikommisser förvandla sin aristokrati ill en ny bördsaristokrati, liknande den gama, — derom har verkligheten ingenstädes nåsonting att förmäla. Det är en förblandning af till sin grund alldeles åtskilda begrepp, när man tror ait nåsonting sådant åsyftats genom medelklassens anspråk på samma skydd hos lagen, eller på ika del i lagstiftningen och i kontrollen öfver förvaltningen, som kommit bördsaristokratien ill godo sedan fordomdags; eller att någon dyik syftning ligger i medelklassens fordran att adeln måtte för sin materiella egendom understödja samhällets behof med lika stora utskylder, som utkräfvas hos medelklassen för lika stor materiell egendom. Öfver allt detta har onekligen strid, verklig strid, ägt rum, och den fortsättes ännu ganska häftigt; men denna strid föres icke mellan bördsaristokratien och penningearistokralien, utan emellan två penningearistokratier, nämligen adelns gamla och medelklassens nya penningearistokrati. Ty adeln har alltid varit icke blott bördsaristokrati, utan ifven penningearistokrati; hon var till och med fordom den enda penningearistokrati som fanns; och så vidt hon ännu innehar penningar eller penningevärde i fastighet och annan egendom, ir hon obestridligen ännu sjelf en penningearistokrati, likasom fordom. Vid striden om denna gamla penningearistokratis och medelklassens nya penningearistokratis ömsesidiga pligter emot samhället, är börden någonting helt och hållet främmande; och i förhållande till den rikedomar saknande arbelsklassen stå begge dessa penningesaristokratier — den gamla så väl som den nya — alldeles på samma linea och äga samma interessen; hvad som gäller om den ena gäller äfven om den andra. Ingenting kan då vara mera förvillande, än att vilja af de två kämpande skerorna bilda tre: att uppställa den nya penningearistokratien på ett håll, bördsaristokratien på ett annat, och den rikedomslösa massan på ett tredje. Men höjden af missbegrepp är det att vilja göra adelns penningearistokrati till den rikedomslösa massans bundsförvandt emot medelklassens penningearistokrati: — att, kort sagdt, lyfta hvad man hos rikedomen anser för hopen tryckande och vidrigt, från den adliga penningearistokratiers skuldror, för att uteslutande lasta det på den oadliga penningearistokratiens. Manövern skulle kunna lyckas, så framt både medelklassen och massan allt framgent vere blinda nog att icke veta skilja mellan börd och rikedom, utan trodde alt adeln strider blott och bart för sin irfda rang, men icke för sina materiella fördelar och rikedomar samt deras bevarande och förökande. Denna blindhet har likväl längesedan försvunnit; och om adeln nu mera vilie nå allvar förklara siv för den trälande och be