pbetaren och proletären, utomlands, uppstått med
anförare, sådana som St. Simon, Charles Fourier,
Robert Owen m. fl., att kämpa mot medelklassen,
det mäktigaste, d. v. s. det första ståndet, och de
våterstående feodala ruinerna af den i penning-ari-
stokratien allt mer öfvergående och försvinnande
adeln. — — —
Folkens instinkt kallar dem derför redan till
kamp. Den tidpunkt är måhända icke så aflägsen,
ocH för bildningen och den sanna friheten, för sta-
ternas harmoniska utveckling fruktansvärdt att be-
fara — då den halfbildade, svältande massan reser
sig, afskakar sina bojor, och i revolutionernas hvirf-
lar krossar penning-aristokratiens, borgarväldetsihå-
liga, maskstungna, byggnad !
Det är mot en del af dessa framställningar,
som ref. anser sig böra protestera. Han kan ej
undgå att finna dem grundfalska, oaktadt ingen
är mer än ref. färdig att erkänna förträfflighe-
ten hos de praktiska lärdomar, med hvilka för-
fattaren i öfrigt, och på mer än ett ställe, öf-
verraskar den efter dylika premisser derpå obe-
redde läsaren.
Man kan imedlertid knappast begära, att nå-
gon som icke gjort opinionens skiften under
olika tidehvarf till föremål för särskilda under-
sökningar, skulle förmå upptäcka huruvida en
sanning eller en villfarelse ligger till grund för
den bannala jargonen om penningearistokratiens
kamp emot börds-aristokratien. Det är af den-
na orsak ganska ursäktligt, äfven hos författa-
ren, om han på god tro antagit denna jargon
som ett axiom, hvarifrån han anser sig kunna
hemta slutsatser och teoremer. Frågar man
likväl hvar den så ofta omordade kampen
emellan bördsaristokratien och penningearisto-
kratien har i verkligheten ägt rum, så biir verk-
lighetens svar: ingenstädes, utom i bördsaristo-
kratiens egen inbillning. Bördsaristokratiens
fåfänga har känt sig sårad, när den märkt att
medelklassen, i mån af sina tillväxande rike-
domar, begynt eftersträfva samma beqvämlig-
het i lefnadssätt och slutligen samma yppighet,
som bördsaristokratien ensam förmådde bestå
sig fordom. I denna medelklassens sträfvan
efter vällefnad och lyx har bördsaristokratien
trott sig se en förolämpning, och i den för-
mente förolämparen en den gamla aristokratien
utmanande, ny aristokrati, som den på eget
bevåg döpt till penningearistokratin. Men att
denna så kallade penningearistokrati öppnat
någon annan strid mot bördsaristokratien, än
den nyssnämnda täflingen i vällefnad och lyx:
att den bekämpat bördsaristokratien på den-
nas eget område, hvilket endast skulle kunnat
ske i fall den sjelf sökt att genom majorater
och fideikommisser förvandla sin aristokrati
ill en ny bördsaristokrati, liknande den gam-
a, — derom har verkligheten ingenstädes nå-
sonting att förmäla.
Det är en förblandning af till sin grund all-
deles åtskilda begrepp, när man tror ait nå-
sonting sådant åsyftats genom medelklassens
anspråk på samma skydd hos lagen, eller på
ika del i lagstiftningen och i kontrollen öfver
förvaltningen, som kommit bördsaristokratien
ill godo sedan fordomdags; eller att någon dy-
ik syftning ligger i medelklassens fordran att
adeln måtte för sin materiella egendom under-
stödja samhällets behof med lika stora utskyl-
der, som utkräfvas hos medelklassen för lika
stor materiell egendom. Öfver allt detta har
onekligen strid, verklig strid, ägt rum, och den
fortsättes ännu ganska häftigt; men denna strid
föres icke mellan bördsaristokratien och pen-
ningearistokralien, utan emellan två penninge-
aristokratier, nämligen adelns gamla och me-
delklassens nya penningearistokrati. Ty adeln
har alltid varit icke blott bördsaristokrati, utan
ifven penningearistokrati; hon var till och med
fordom den enda penningearistokrati som fanns;
och så vidt hon ännu innehar penningar eller
penningevärde i fastighet och annan egendom,
ir hon obestridligen ännu sjelf en penninge-
aristokrati, likasom fordom. Vid striden om
denna gamla penningearistokratis och medelklas-
sens nya penningearistokratis ömsesidiga pligter
emot samhället, är börden någonting helt och hål-
let främmande; och i förhållande till den rikedo-
mar saknande arbelsklassen stå begge dessa
penningesaristokratier — den gamla så väl som
den nya — alldeles på samma linea och äga
samma interessen; hvad som gäller om den ena
gäller äfven om den andra. Ingenting kan då
vara mera förvillande, än att vilja af de två
kämpande skerorna bilda tre: att uppställa den
nya penningearistokratien på ett håll, börds-
aristokratien på ett annat, och den rikedoms-
lösa massan på ett tredje. Men höjden af miss-
begrepp är det att vilja göra adelns penninge-
aristokrati till den rikedomslösa massans bunds-
förvandt emot medelklassens penningearisto-
krati: — att, kort sagdt, lyfta hvad man hos
rikedomen anser för hopen tryckande och vi-
drigt, från den adliga penningearistokratiers skul-
dror, för att uteslutande lasta det på den o-
adliga penningearistokratiens. Manövern skulle
kunna lyckas, så framt både medelklassen och
massan allt framgent vere blinda nog att icke
veta skilja mellan börd och rikedom, utan
trodde alt adeln strider blott och bart för sin
irfda rang, men icke för sina materiella för-
delar och rikedomar samt deras bevarande och
förökande. Denna blindhet har likväl längese-
dan försvunnit; och om adeln nu mera vilie
nå allvar förklara siv för den trälande och be-