hvilka gåfvo honom ett hitintills oförsökt fält
för djupsinniga beräkningar. Nu är han, som
sagdt är, statsekorom och spelare på samma
gång, och man kan då lätt finna, att af honom
icke är mycket qvar åt hustrun.
Redan innan han trädde in i det äkta stån-
det, tillade Lejondrift, hade han lagt sig till
peruk, och jag har gjort den observationen, att
en qvinna aldrig blir lycklig med en man, som
har peruk. Jag skulle, ta mig tusan! heldre
sticka en dolk i min egen systers hjerta, än jag
skulle tillåta henne att gifta sig med en man i
peruk.
Men tour är dock tillåtet,, invände Wiften-
berg, skrattande; annars vore det synd om oss
alla månskensbhjeltar. Likväl, raillerie å part,
fortfor han, man bör ju aldrig tro det prat-
sjuka och elaka sqvallret; skenet bedrager så
ofta. — En stackars ung och känslofull qvinna
kan ju icke finna sig belåten med att få en
statsman i stället för en man, lika litet som
hon i en spelpassion finner svar på sitt hjertas
fordringar. — Hon blir olycklig, stackars barn,
och hvem skulle hafva styrka att fördöma hen-
ne, om hon nu försöker förströ sina lidanden
med de arma nöjen, som stå henne till buds.
Hon ger sig ut i verlden; hon leker fri och
oberoende; hon narrar kanske sig sjelf att glöm-
ma sina sorger, på samma gång som hon narrar
verlden att förhasta sig i sina omdömen —
Hvem vet!
Alldeles så, vägen är gifven, genmälte Gyl-
lensväng, och lycklig den som får blifva den
olyckligas tröstare, tusenfallt lycklig, om hon
är så skön, så älskvärd som den vi nyss nämnde !
En förbannadt god kommission! framskrat-
tade Lejondrift.
Ett friare umgängessätt, återtog Wiftenberg,
hörer dessutom nu till goda tonen. Gustaf
den tredjes sköna dagar få vi gudnås aldrig åter ;
men kanske något ditåt. Det börjar så fint, så
småningom, och efter vi nu kommit på detta
kapitel, kunde vi ju äfven tala om en viss lång
och smärt friherrinna. — Hur är det, bror Le-
jondrift, känner du någon dylik dam?
,Tackar ödmjukast för piken, svarade den