hvilka gåfvo honom ett hitintills oförsökt fält för djupsinniga beräkningar. Nu är han, som sagdt är, statsekorom och spelare på samma gång, och man kan då lätt finna, att af honom icke är mycket qvar åt hustrun. Redan innan han trädde in i det äkta ståndet, tillade Lejondrift, hade han lagt sig till peruk, och jag har gjort den observationen, att en qvinna aldrig blir lycklig med en man, som har peruk. Jag skulle, ta mig tusan! heldre sticka en dolk i min egen systers hjerta, än jag skulle tillåta henne att gifta sig med en man i peruk. Men tour är dock tillåtet,, invände Wiftenberg, skrattande; annars vore det synd om oss alla månskensbhjeltar. Likväl, raillerie å part, fortfor han, man bör ju aldrig tro det pratsjuka och elaka sqvallret; skenet bedrager så ofta. — En stackars ung och känslofull qvinna kan ju icke finna sig belåten med att få en statsman i stället för en man, lika litet som hon i en spelpassion finner svar på sitt hjertas fordringar. — Hon blir olycklig, stackars barn, och hvem skulle hafva styrka att fördöma henne, om hon nu försöker förströ sina lidanden med de arma nöjen, som stå henne till buds. Hon ger sig ut i verlden; hon leker fri och oberoende; hon narrar kanske sig sjelf att glömma sina sorger, på samma gång som hon narrar verlden att förhasta sig i sina omdömen — Hvem vet! Alldeles så, vägen är gifven, genmälte Gyllensväng, och lycklig den som får blifva den olyckligas tröstare, tusenfallt lycklig, om hon är så skön, så älskvärd som den vi nyss nämnde ! En förbannadt god kommission! framskrattade Lejondrift. Ett friare umgängessätt, återtog Wiftenberg, hörer dessutom nu till goda tonen. Gustaf den tredjes sköna dagar få vi gudnås aldrig åter ; men kanske något ditåt. Det börjar så fint, så småningom, och efter vi nu kommit på detta kapitel, kunde vi ju äfven tala om en viss lång och smärt friherrinna. — Hur är det, bror Lejondrift, känner du någon dylik dam? ,Tackar ödmjukast för piken, svarade den