gästgifvaregårdarne, att man befinner sig i när-
heten af en för civilisationen mera öppen jord-
mån, de sista stationerna nedåt gränsen kunna
till och med anföras såsom mönster för gäst-
gifverier under smålänsk latityd. Jag säger
detta uppriktigt, utan att smickra. Tänk er
endast tapetserade rum, tänk er tagelmadras-
ser, tänk er Aftonbladet!...
Jag lemnar alltså getabygden och inkommer
i gåsabygden. Jag har gjort en nittio mils el-
lips och finner mig snart åter vid utgångspunk-
ten för min utflygt., Jag begifver mig nu kan-
ske till Lund; der en viss professor i en af
nutidens mest lärda vetenskaper önskat samtala
något med mig; kanske också att jag går till
Trelleborg, dit mina lifligaste sympathier länge
lockat mig tillbaka, alltsedan ett visst litet allt-
för intressant societetsspektakel. Kanhända
också att jag hastar direkte till Köpenbamn
och hoppar öfver Skåne i ett enda skutt....
Jag har flera goda ting att välja, men att de-
terminera sig, när man har en äkta skånsk ler-
väg till höger och en annan ännu skånskare
dito till venster, det är något hvartill det for-
dras mod och ett djerft tilltag. Tymni vet det
lika väl som jag:
Skåne är ett förträffligt land
med både korn och potatis;
dess gåsbröst ha europeiskt namn,
och af fläsk finns här quantum satis.
Thesslikes är här en akademi
med de lärdaste professorer,
och ett presterskap, som svettas jemnt —
hebreiska ur alla porer.
Men jag är rädd för det myckna ler,
att kanske här, hvad det lider,
tiden sjelf fastnar in stercore
med sina trädskor omsider.
LITTERATUR.
Om Statkarlssystemet i Sverige, af Carl Raab.
Stockholm, hos L. J. Hjerta, 358 sidd. 8:0,
å 24 sk. bko. ,St
Författaren har behandlat detta ämne i en
liten brochyr, som innehåller faktiskt härledda
upplysningar om statkarlens lott i allmänhetr,
om ocm jordtorparens ställning, jemförd med
slatkarlens,; om ,egendomars ekonomiska för-
del af stätkarlssystemet och af jordtorpare-
syslemel, och om statkarlars förhållande till
fattigvård och kriminal-lagstiftning. Friherre
Raab har således här undersökt några bland
de frågor, som nyligen sysselsatt både riksda-
gen cch landtbruksmötet under mer eller min-
dre 1fliga diskussioner, och till hvilka den
konservativa pressen som oftast plägar åter-
komma, vid sin polemik emot samtiden. En
speciell granskning af sådana frågor, om än kort,
såsom den af friherre Raab här anställda, kan
hvarken sakna vigt eller intresse; och den sak-
kännedom, grundad på egna mångåriga rön och
iakttagelser, hvarmed författaren öfverallt visar
sig utrustad, kan icke förfela att sprida ljus i
ämnet, — likasom hans enkla, flärdfria och var-
ma föredrag måste tillvinaa honom anhängare
bland alla, som mena ärligt med rättvisan,
menskligheten och fäderneslandet. Detta gäller
äfven, om man ej i allt kan dela de teoretiska
åsigter, från hvilka förf. utgår. Hans praktik
är nämligen, efter referentens öfvertygelse,
mångfaldigt rigtigare än hans teori. Då likväl
praktiken här kan anses för hufvudsaken, så
skulle man vid en redovisning för bokens in-
nehåll gerna kunna lemna teorien i sitt värde,
så framt det icke vore nödvändigt att, genom
några crinringar i förbigående, söka förekomma
alt icke den goda praktiska syftningen tilläf-
ventyrs måtte bereda vidare insteg äfven åt
teoretiska misstag, hvilka kunde skada mera
på andra håll, än som kan godtgöras af de nyt-
liga upplysningar, hvarmed de finnas beled-
sagade.
För att genast förstå hvart vi syfta i detta
hänseende, behöfs blott att taga kännedom af
sjelfva inledningen till brochyren; författaren
framställer der sin teoretiska utgångspunkt. Han
ytirar sig nämligen så:
I våra dagar, och hos oss, plär man så ofta för-
ena medelkiassens sak med folkets mot adeln, att
det måhända skall gifva anledning till mer eller
mindre ogynnsamma omdömen, då jag här bekän-
ner mig framträda ur privatlifvets stormfria, af
grönskande skogar öfvervuxna, landtliga bo, att
verkligt och på allvar föra folkets talan mot pen-
ning-aristokratien., — — — o
Många af de beskyllningar, hvilka från folkets
sida och i dess namn göras adeln af penning-ari-
stokratien, borde egentligen drabba just dessa sed-
nare. Må man ej här missförstå mig! — Jag upp-
träder ej att kämpa för adeln, men påstår, att den,
genom ett envist och oklokt försvarande af sina s.
k. prerogativer och förmåner, ger dessa en tillkonst-
lad betydenhet, som de i sjelfva verket ej ega, un-
der det ett vida tyngre, mera verkligt förtryck,
penningens, numcra, på det lägre folket utöfvar
långt menligare inflytande. Dess välde är dock
vännu hos oss för färskt, och folket allt för mycket
pvandt att i medelklassen se blomman af sin bild-
sning, sina naturliga hjelpare mot den, fordom mäk-
tiga, nu maktlösa, adelns herravälde, att, åtmin-
stone hos oss, kunna klart inse deras ombytta pe-
sition — att i de fordna anförarne se de komman-
de fienderna. — För att fatta detta, måste vi gå
tillbaka och betrakta sakerna i deras allmänlighet.
Som bekant är, består den nyare historien mera
i en kamp mellan börds- och penning-aristokra-
tien, än i en strid mellan adels- och folkväldet.
Det är först i våra dagar. det egentliga folket, ar-