gästgifvaregårdarne, att man befinner sig i närheten af en för civilisationen mera öppen jordmån, de sista stationerna nedåt gränsen kunna till och med anföras såsom mönster för gästgifverier under smålänsk latityd. Jag säger detta uppriktigt, utan att smickra. Tänk er endast tapetserade rum, tänk er tagelmadrasser, tänk er Aftonbladet!... Jag lemnar alltså getabygden och inkommer i gåsabygden. Jag har gjort en nittio mils ellips och finner mig snart åter vid utgångspunkten för min utflygt., Jag begifver mig nu kanske till Lund; der en viss professor i en af nutidens mest lärda vetenskaper önskat samtala något med mig; kanske också att jag går till Trelleborg, dit mina lifligaste sympathier länge lockat mig tillbaka, alltsedan ett visst litet alltför intressant societetsspektakel. Kanhända också att jag hastar direkte till Köpenbamn och hoppar öfver Skåne i ett enda skutt.... Jag har flera goda ting att välja, men att determinera sig, när man har en äkta skånsk lerväg till höger och en annan ännu skånskare dito till venster, det är något hvartill det fordras mod och ett djerft tilltag. Tymni vet det lika väl som jag: Skåne är ett förträffligt land med både korn och potatis; dess gåsbröst ha europeiskt namn, och af fläsk finns här quantum satis. Thesslikes är här en akademi med de lärdaste professorer, och ett presterskap, som svettas jemnt — hebreiska ur alla porer. Men jag är rädd för det myckna ler, att kanske här, hvad det lider, tiden sjelf fastnar in stercore med sina trädskor omsider. LITTERATUR. Om Statkarlssystemet i Sverige, af Carl Raab. Stockholm, hos L. J. Hjerta, 358 sidd. 8:0, å 24 sk. bko. ,St Författaren har behandlat detta ämne i en liten brochyr, som innehåller faktiskt härledda upplysningar om statkarlens lott i allmänhetr, om ocm jordtorparens ställning, jemförd med slatkarlens,; om ,egendomars ekonomiska fördel af stätkarlssystemet och af jordtorparesyslemel, och om statkarlars förhållande till fattigvård och kriminal-lagstiftning. Friherre Raab har således här undersökt några bland de frågor, som nyligen sysselsatt både riksdagen cch landtbruksmötet under mer eller mindre 1fliga diskussioner, och till hvilka den konservativa pressen som oftast plägar återkomma, vid sin polemik emot samtiden. En speciell granskning af sådana frågor, om än kort, såsom den af friherre Raab här anställda, kan hvarken sakna vigt eller intresse; och den sakkännedom, grundad på egna mångåriga rön och iakttagelser, hvarmed författaren öfverallt visar sig utrustad, kan icke förfela att sprida ljus i ämnet, — likasom hans enkla, flärdfria och varma föredrag måste tillvinaa honom anhängare bland alla, som mena ärligt med rättvisan, menskligheten och fäderneslandet. Detta gäller äfven, om man ej i allt kan dela de teoretiska åsigter, från hvilka förf. utgår. Hans praktik är nämligen, efter referentens öfvertygelse, mångfaldigt rigtigare än hans teori. Då likväl praktiken här kan anses för hufvudsaken, så skulle man vid en redovisning för bokens innehåll gerna kunna lemna teorien i sitt värde, så framt det icke vore nödvändigt att, genom några crinringar i förbigående, söka förekomma alt icke den goda praktiska syftningen tilläfventyrs måtte bereda vidare insteg äfven åt teoretiska misstag, hvilka kunde skada mera på andra håll, än som kan godtgöras af de nytliga upplysningar, hvarmed de finnas beledsagade. För att genast förstå hvart vi syfta i detta hänseende, behöfs blott att taga kännedom af sjelfva inledningen till brochyren; författaren framställer der sin teoretiska utgångspunkt. Han ytirar sig nämligen så: I våra dagar, och hos oss, plär man så ofta förena medelkiassens sak med folkets mot adeln, att det måhända skall gifva anledning till mer eller mindre ogynnsamma omdömen, då jag här bekänner mig framträda ur privatlifvets stormfria, af grönskande skogar öfvervuxna, landtliga bo, att verkligt och på allvar föra folkets talan mot penning-aristokratien., — — — o Många af de beskyllningar, hvilka från folkets sida och i dess namn göras adeln af penning-aristokratien, borde egentligen drabba just dessa sednare. Må man ej här missförstå mig! — Jag uppträder ej att kämpa för adeln, men påstår, att den, genom ett envist och oklokt försvarande af sina s. k. prerogativer och förmåner, ger dessa en tillkonstlad betydenhet, som de i sjelfva verket ej ega, under det ett vida tyngre, mera verkligt förtryck, penningens, numcra, på det lägre folket utöfvar långt menligare inflytande. Dess välde är dock vännu hos oss för färskt, och folket allt för mycket pvandt att i medelklassen se blomman af sin bildsning, sina naturliga hjelpare mot den, fordom mäktiga, nu maktlösa, adelns herravälde, att, åtminstone hos oss, kunna klart inse deras ombytta pesition — att i de fordna anförarne se de kommande fienderna. — För att fatta detta, måste vi gå tillbaka och betrakta sakerna i deras allmänlighet. Som bekant är, består den nyare historien mera i en kamp mellan bördsoch penning-aristokratien, än i en strid mellan adelsoch folkväldet. Det är först i våra dagar. det egentliga folket, ar