Så förvillade sig Selims feberyra tankar, pul-
arne slogo våldsamt och hufvudet värkte. Då
han slutligen föll i sömn fortforo obarmhertiga
drömmar att marlera hans så häftigt upprörda
Samma natt brann lampan 1 grefvinnan The-
rese Stålbr:nis kabinett cafbrutet, ända till
morgonens bleka dagning smög sig in emellan
de ro:enfärgade fönstergardinerna.
Grefvinnan hade kommit sent hem, också
hon, från statsrådet X—s bal. Hon hade der-
efter aflagt sin eleganta baldrägt och befriat
sig från det tvång och det trång, som det obarm-
hertiga modet påtvingar våra skönheteter. Nä-
stan red förskt hade hon bortkastat alla de
dyrbara prydnader, sem smyckat henne; kan-
ske visste hon med sig sjelf, att hon nog kunde
vara vacker dem förutan. Den skiftande atlas-
klädningen hade hon utbytt mot en ljus, vid
blusrock och densskorna mot små b qväma
sammetste fflor, fodrade med svandun. Härefter
hade bon låtit sin kammarjungfru gå till hvila,
men sjelf tändt lampan i sitt kabinett.
Några ögonblick derefter satt hon sjelfsvål-
digt, men ändå på ett behagfullt sätt, tillbaka-
lutad i en af dessa små bizarra causcuser, som
nu för tiden äro så omtyckta, fastän vi i all-
mänhet ännu icke hunnit lära oss konsten att
rätt begagna dem. Mången tror nemligen, att
de äro gjorda endast för att vräkar sig uti,
och det är så få, som veta att förena det gra-
tiösa med det beqväma. Therese var dock all-
tid oöfvertr:fllig i att sammanblanda en viss
naturlig abandon med det angenäma och äma-
bla. Tager man dertill i beräkning det lilla
kabinettets lyxeriösa, men smakfulla ornering,
efter de fransyska boudoirernas yppiga mönster,
den bebagliga, månskenslika upplysningen, som
spred sig från den på en hög kandelaber pla-
ecrade lampans malt slipade kristallkupa, och
slutligen den unga qvinnans enkla, på en gång
blygsamma och förföriska drögt; då kan man
lätt finne, att just detta ögonblick vore för en
porträttör ett af de lyckligaste.